Jasmine Kara är 23 år, från Örebro, men hon har nog mer Amerika i sig än någon annan i hela Närke. När hon var 18 år tog hon chansen att åka över till New York för att nå den där drömmen om ett skivkontrakt. Hon gjorde spelningar, och det sägs att under en av dem satt musikgudarna tillika äkta paret Jay Z och Beyoncé i publiken. Här hemma har Jasmine Kara uppträtt både på Allsång på Skansen och kronprinsessbröllopet förra sommaren.
Och där någonstans vill jag ha henne. I de allra bredaste och folkligaste av sammanhang. När hon flyger in på scenen ett par minuter efter hennes sjumannaband på Trästocks största scen är det med en sådan superpepp att man tar ett halvt steg bakåt. Första låten försvinner i ett övertänt rus som inte alls möts av den tidiga kvällspubliken som visserligen blir större och större, men som inte fullt ut verkar dela Jasmine Karas sinnesstämning.
En sak är klar, fröken Kara har en fantastisk röst. Hon har nog gått igenom diskografierna av både Diana Ross och Aretha Franklin grundligt. Hon bjuder på den allra bredaste och familjäraste soulen man kan tänka sig. När hon presenterar en ny låt sänks tempot något till en klassisk finstämd soulballad med ett smäktande "I love you" i refrängen. Ett uns av gåshud.
Sen drar showen igång igen. Att hon spenderat tid i USA märks, showen är hela tiden uppskruvad på max. Det är synd. Jasmine Kara har rösten och potentialen att göra något nytt och eget av den klassiska soulen, men är inte riktigt där än. Det övertända gör att hon tappar både den känsla och den innerlighet som hennes röst stundtals visar prov på. Jag tänker en svensk Joss Stone, typ.
Under Trästockspelningen drunknar allt detta tyvärr i alldaglig tuggummisoul med några tydliga undantag. Den fina singeln "Try my love again" och de lugnare låtarna ger hopp om fina stunder vad det lider.