Videon är inte längre tillgänglig
Överraskande? Nej.
Familjärt? Ja.
Diggiloo-konceptet är inne på sin tionde säsong men fortsätter fylla Storforsens klippor. Tryggast var Jessica Andersson, medan The Moniker gav ett malplacerat intryck.
Det blev par i tior under gårdagskvällen. Diggiloo firar tio år och gjorde sommarens tionde föreställning i Storforsen.
Visst känns det safe. En biljett för 425 kronor innebär tre timmars trygg underhållning för tre generationer.
I årets uppsättning finns Charlotte Perelli, The Moniker, Mojje, Magnus Carlsson, Jessica Andersson, Thomas Pettersson, Fridha, Markoolio, Lotta Bromé och Magnus Johansson.
Självklart fanns Diggiloomaestron Lasse Holm på plats, som gör sin grand finale i sammanhanget. Årets turné inleddes dessutom med en olycklig skada för Lasse Holm: en del av pekfingret kapades i samband med vedklyvning. Nedsövning och operation hindrade honom inte från att stå på scenen tre dagar senare. I Storforsen var pekfingret fortfarande inlindat, men dragspelet och pianot kunde hanteras genom en möblering av fingersättningen.
Det är svårt att avgöra om den första akten kändes lämplig för barnen. Lotta Bromé drog fram "Storfiskar-Kaj" ur publiken. Fräckiskommentarer som "vill du ta mig bakifrån" och "det är inte bara myggor som har långa stålsnablar i norr" avlöste varandra. Medelåldern på första parkett var sisådär åtta år. Optimalt? Nja.
Desto mer högtidsstund blev det när Mojje levererade "Var ligger landet där man böjer bananerna".
Den som ville ha en musikalisk upplevelse fick vänta i 40 minuter. Magnus Johansson levererade en kraftfull uppvisning med trumpeten. Han fick dessutom första aktens varmaste applåder.
Efter Magnus Johanssons insats blev det snålt om musikaliska upplevelser i första akten, som dominerades av schlagerpotpurri, utklädnader, covers och väl inharvat mellansnack.
Den udda fågeln var inte förmodade Lotta Bromé. Istället var det Daniel "The Moniker" Karlsson som kändes malplacerad i den käcka uppsättningen. Bland annat gjorde han en repris av "Live and let die", som han fick uppmärksamhet för under sin medverkan i Idol. The Moniker gav ett konstlat intryck i spexmomenten som Diggiloo medför.
Desto tryggare kändes Jessica Andersson, som också fick visa upp dansmoves. Trots en stundtals svajig röst kändes hon rätt i sammanhanget.
Charlotte Perelli gav ett blekt intryck och även Magnus Carlsson kändes sval.
Jubileumstemat var filmmusik, vilket innebar en andra akt med covers. Diggilooshowens wild card Fridha fick backa undan för Thomas Petterssons Loreenspex, men i "Somewhere over the rainbow" fick hon visa att det fanns kapacitet i stämman.
Det allmänna intrycket är som Lasse Holm uttryckte det: på en skala ett till tio ligger Diggilooturnén på 0,2 gällande sex, drugs and rock and roll.
Dock en bonus för Magnus Johanssons avrundande trumpettolkning av de karakteristiska tonerna från kultfilmen Gudfadern.
Den som vill ha en trygg familjeföreställning har kommit rätt. Den som söker gåshudsupplevelser får leta vidare.