Falafelfunk enligt instruktionsboken

Jag avundas den som natten till söndag såg Timbuktu med Damn! för första gången. Själv har jag varit med om det en dryg handfull gånger och kan därför redogöra för spelreglerna.
Du behöver:
1 stycken jättescen som proppas så full med instrument att bara Ålstars-barnkören kan överträffa trängseln.
8 stycken vitklädda, dansanta och sjukligt svängiga lundamusiker som värmer upp publiken med Tower of Power-funk. Måns Block är ett måste bakom trummorna.
1 stycken bandoneon-dragspel. Ytterst viktigt!
1 stycken kort kille i grön skjorta och hatt. Han ska heta Jason, ha en underkropp ledigare än Elvis och hoppa upp och ner som en jojo på monitorerna medan han strör musikaliskt socker över dig.
1 stycken sidekick. Förslagsvis Chords, men om han inte kan vara med går det bra att i Piteå kalla in polaren Promoe på "Dynamit". Han kommer dock inte spela något skitigt munspelssolo.
Hörselskydd, helst formgjutna. Det är alltid bra ljud men räkna inte med att det snålas på volymen.

Instruktioner: Skråla "Seven nation army" medan du värmer upp dina dansmoves. Med lite tur citerar sen bandet samma riff.
Häpna över vilken bredd svensk hiphop har. Alternativ: svär över att detta inte alls är hiphop. Dansa och le! Gruffa INTE för då bryter Timbuktu mitt i en låt, pekar på dig och berättar att det inte är "Pite super och slåss".
Om Bush är bytt mot Obama: notera att Jason ser lyckligare ut men fortfarande har politisk udd.
Om Michael Jackson är död: räkna med att det månvandras och att Damn! lirar "Billie Jean".
Tyck som jag, att det är förlösande skönt med polyrytmiken och elektroniken på "Tänk om".
Klappa för allt i världen in till extranummer.
Ledtråd: highlifesvängiga "Stirra ner" och balkanbrassklimax på "The botten is nådd".

Årets PDOL-konsert följde rutinmässigt, på gott och ont, instruktionerna. Regler är till för att brytas och jag hoppas snart få se falafelrapparen ensam med akustisk gitarr, spelandes "Säg inte nä..." och "Tack för kaffet".