The Beatles. Vi pratar modern musikhistoria formulär 1A, en makalös resa som överskuggar i princip allt inom populärmusik, låtar som i dag berör generationer musikvänner världen över. Självklart ger det upphov till affärsidéer.
Jag känner mig en smula kluven till hela den här imitatörgrejen, att vara ett coverband de luxe och åka runt och casha in på nostalgi, vare sig man leker Elvis, Kiss eller the fab four. Å andra sidan hör The Mersey Beatles hemma i finrummen bland tribute-band och de behandlar låtskatten varsamt.
På ungefär fem år, 1964-1969 hann Beatles gå från käcka spelevinkar i kostym, via en psykedelisk och experimentell fas till att återuppfinna sig själva. Hela vägen med klassiska låtar, klassiska album och alltihop på samma tid som det tog Axl Rose att göra en skivsida åt Guns N Roses på 00-talet. Den förvandlingen får vi ta del av i fyra huvudsakliga klädbyten/eror.
Presentationerna är korta och tidslinjen ungefärlig. Musiken får tala för sig och Liverpoolbandet hinner med inte mindre än 40 (!) låtar, utan att gena via medleyn.
Den ständiga frågan i sammanhanget och den självklara snackisen i pausen är förstås hur likt originalet det är. Jag vågar påstå att man har studerat arrangemangen ganska ingående och så när som på trumsetet har man de rätta instrumentvalen. Neongrön gitarrsladd hör dock hemma på Lili & Sussies turné 1987, inte här.
Till sin hjälp har de keyboardisten Tony C som får bidra med allt från koskälla och handklapp i akt ett till svettigt krävande klaviaturpassager i akt två.
Från min plats, långt bak, ser Mark Bloor verkligen ut som John Lennon runt 1965. Hållningen och greppet runt Rickenbackergitarren har han full koll på och är dessutom den som lämnar störst intryck som sångare, men han tuggar inte tuggummi i "All you need is love" och han ber inte folket i de dyrare sätena att skramla med juvelerna.
När de nämner önskningar är jag nära att ropa "Act naturally", men jag behöver inte vara elak. De viker av från breda vägen för några mindre tippade nummer som "I am the walrus", "The fool on the hill" och, faktiskt, "You’ve got to hide your love away".
De klarar sig fint genom en mustig "Lady Madonna" och en förvånansvärt bra "Lucy in the sky with diamonds", medan "Strawberry fields forever" inte är tillräckligt knarkig. Jag kan dessutom förstå att man kopplar på autopiloten i exempelvis "Let it be" efter att ha kört den hundrafemtioelva gånger.
Det är förstås omöjligt att ens försöka efterapa energin hos ett ungt Beatles. Kanske är det därför jag gillar akt två bättre. Dels för att ingen live-förlaga finns (Beatles slutade ju turnera 1966) och dels för att att det mognare och mer subtila kort sagt passar bättre.
"Hey Jude", med allsång och allt, är den självskrivna avslutningen på en generöst tilltagen resa i Beatles fotspår. En bra tributeshow, trots en svår uppgift.
Låtlistan. Akt 1: I saw her standing there, Please please me, All my loving, She loves you, Roll over Beethoven, I wanna hold your hand, Can’t buy me love, Eight days a week, A hard day’s night, I feel fine, You’ve got to hide your love away, Yesterday, Help, We can work it out, Ticket to ride, I’m down, In my life, Got to get you into my life, Twist and shout.
Akt 2: Sgt Pepper’s lonely hearts club band, With a little help from my friends, Strawberry fields forever, When I’m 64, Lucy in the sky with diamonds, Penny lane, Sgt Peppers ... (repris), A day in the life, The fool on the hill, While my guitar gently weeps, Across the universe, Lady Madonna, I am the Walrus, Something, Come together, Let it be, Revolution, Back in the USSR, Here comes the sun, All you need is love. Extranummer: Get back, Hey Jude.