En helkväll med storbandsjazz, och dessutom nykomponerad musik. Undertecknad med 60- och 70-talets storbandsmusik som enda och dessutom ringa erfarenhet, styrde stegen mot Kårhuset på fredagskvällen för att lyssna på Stockholm Jazz Orchestra. Mina farhågor om att det skulle kännas svårt och otillgängligt kom helt på skam. Tack vare att orkestern består av eliten av våra svenska jazzmusiker, blev det istället en angenäm upplevelse. Vi kunde bland annat känna igen musiker som ingår i Norrbotten Big Band, likaså några med Piteanknytning.
Redan från första låten sattes nivån högt. Med oklanderligt samspel , perfekt intonation i täta harmonier och stundtals vackra melodier sattes förväntningarna högt inför fortsättningen av kvällen. Kompositionerna som framfördes var uteslutande skrivna av orkesterns medlemmar, några helt nya, andra något äldre och redan inspelade på skiva. Trivsamt mellansnack och låtpresentation sköttes av gängets ledare tillika trumpetare, Fredrik Norén. Han berättade att man var på väg att avsluta en turne med många konserter på få dagar. Närmast väntade en tripp till Mexico vilket man tydligen såg fram emot.
Jag kunde inte låta bli att reflektera över vilka olikheter som finns mellan en konsert med klassisk musik och en jazzkonsert. Ta till exempel det här med applåder. En solist i en jazzlåt som river av ett solo belönas omedelbart med applåder. Publiken i en konsertsal där klassisk musik spelas, förväntas applådera på rätt ställe, det vill säga efter det att stycket spelats klart. Jag har hört människor som inte vågar gå på konsert för att man inte vill riskera att applådera på "fel" ställe.
Åter till storbandet. En annan sak började jag undra över allteftersom kvällen framskred. Ett storband av den här digniteten måste vara den ensemble som producerar absolut flest toner under en kväll. Något tröttsamt i längden blev alla soloinsatser där mina tankar gick till någon slags tävling i att spela så snabbt och med så många toner som möjligt. Min högst och förmodligen okunniga och privata reflexion.
Till slut en honnör till föreningen Jazz i Piteå som oförtrutet förser publiken med förstklassiga konserter. Orkestern saluterade föreningen med en instrumental gratulation och ett stycke musik, "Dedication."