Petra Marklund
Petra Marklund flänger med kjolarna och förstärker sången med svepande kroppsrörelser, men rösten hålls alltjämt stabil genom de tolv låtar som bjuds på under lördagens Luleå Hamnfestival.
Elegans och professionalism präglar framträdandet med guldfärgade backdrops och svartklätt sjumannaband. Genren är framför allt electropop; det där moderna, avskalade Robyn-ljudande beatet. Dansen påminner lite om en återhållen version av Loreens dito och bidrar ytterligare till känslan av sofistikerad kontroll.
Petra Marklund är väl medveten om hur hon vill upplevas på scen. Hur hon håller mikrofonen, när och hur hon rör sig mellan de två scenfläktarna på var sin sida om scenen för att få till en fin effekt i hår och kläder, när hon ska peppa publiken med klappningar eller uppmaningar till allsång och hur hon får rösten att låta stark och fylld av självförtroende såväl som skör och bräcklig.
Mellansnacket vittnar om en ödmjukhet och kanske en gnutta osäkerhet; hon verkar förvånad men glad över att någon alls har kommit för att lyssna på konserten. Det är en generöst tilltagen och uppskattande publik i varierande åldrar som kommit för att lyssna på sångerskan, som tidigare gjort sig känd för sina eurodiscodängor under artistnamnet September. Men de perfekt koordinerade rörelserna och minutiöst synkade bandmedlemmarnas prestationer i kombination med Marklunds klara stämma blir nästan för friktionsfritt.
I det svala, kontrollerade i såväl rörelser som röst skapas en slags distans till de utlämnande texterna som främst kommer från artistens senaste album Inferno. Något saknas. Någon form av publikkontakt som visar att detta inte bara är en uppspelning av studiolåtar, framförda intill perfektion, utan att det är en människa av kött och blod som står inför oss. Höjdpunkten för kvällen är nog sista låten innan extranumret, ”Händerna mot himlen”. En känsla av gemenskap och svaga pustar av armsvett sprids i publiken när tempot höjs genom den dansanta låten som får flertalet händer att höjas mot kvällsskyn.