Diggiloogänget bjöd upp till fest vid forsen

Är det något som är specialdesignat för den svenska folksjälen så är det nog Diggiloo.
Kombinationen av Lasse Holm, svensktoppsdrottningen Jessica Andersson, barn- (och vuxen) vänlige Markoolio, schlagerlåtar och trallvänliga visor gick i tisdags för tredje året hem hos
publiken på Storforsens klippor.

Men tretimmarsshowen börjar faktiskt lite långsamt, trots att hela Diggiloogänget klämmer i med Povel Ramels tungvrickande låttexter.
Men när så Gunhild Carling, som gör sitt första år i produktionen, får ensamtid på scenen tillsammans med orkestern händer något. Den trombonspelande, sjungande och steppande jazzskånskan suger tag i publiken med "Sweet Georgia Brown" och håller greppet föreställningen igenom.
Hon står också för kvällens mest imponerande uppvisning när hon spelar en hyllning till Louis Armstrong på tre trumpeter - samtidigt!

En annan höjdpunkt är hela gängets hyllning till den svenska visan; från en reggaeversion av "Så lunka vi så småningom" till framrappade barnvisor och en gospeltolkning av "Sov på min arm". Och det är ungefär här det är bäst - när artisterna gör sin grej med ett stort mått av kärleksfull humor.
Nämnas bör också Magnus Johanssons ståpäls-trumpetande i "Ack Värmeland du sköna", ett nummer som får publiken att hålla andan tills tonerna klingar bort mellan klipporna.

I övrigt spretar första akten från jazzen och visorna till Orups "Regn hos mig" sjungen av Erik Linder och en snygg, men nästan för städad version av Veronica Maggios "Måndagsbarn", framförd av Jessica Andersson.
Markoolio dyker upp i luffarskepnad, trallandes på "Fattig bonddräng" och Mojje gör succé band de yngre i publiken som sliter fram mobilkameror när han sjunger "Bananerna".
Och när slutet närmar sig för första delen och ett melodifestivalmedley drar igång känns det lite som att ha hoppat på ett musikaliskt tåg av folklighet, utan att vara säker på slutdestinationen.
Akt två, som avverkar musik från olika årtionden, är mer sammanhållen. Igenkänningsfaktorn är hög och många huvuden gungar i takt när låtar som "It’s raining men" och "The final countdown" rivs av på scen. Men det är säkra kort som levereras.
Alcazars Andreas Lundstedt och Tess Merkel får stort utrymme och gör "This is the world we live in" och "Alcastar".
Visst är det helt felfritt, från tonartshöjningar till de hurtiga dansstegen, men närvaron saknas och energin når inte hela vägen fram.

Men mot slutet lyfter showen igen, bland annat genom talangtävlingsvinnaren Madeleine Liljestam som visar upp rejäla röstresurser i sitt solonummer "Hurt". Och när sen Magnus Johansson med trumpet åter tar plats på scen för temat till "Gudfadern" blir det alldeles så där magiskt vackert igen.
Årets Diggiloo avslutas med ett hitmedley som är en salig blandning av tidsepoker och stilar. Men slutdestination blir i alla fall Herreys "Diggi-loo diggi-ley". Där kliver en smånynnande, nöjd publik av Lasse Holm-expressen för den här gången och klättrar uppför klipporna på väg hemåt.