Av alla ambulerande musikturnéer just nu måste Diggiloo bjuda på den bredaste och familjäraste varianten. Tre timmars show är maffigt, men efter det är det omöjligt att inte somna med en klämkäck låt på huvudet.
Det hela börjar i litet format, fint nedtonat. Linn Norman, som vann Piteå musikkollo förra sommaren, sjunger ensam på scenen "Gabriellas sång" från filmen "Så som i himmelen" så många torkar ögonen efteråt. Hon får en kram av Lasse Holm som sen tillägnar kvällens föreställning till Norge, vårt västra grannland som drabbats av en landstragedi. Det är en mäktig syn när hela publiken reser sig från klipporna där de suttit och haft picknick när Magnus Johansson och Peter Johansson spelar den norska nationalsången på trumpet och trombon. En fantastiskt fin gest innan festen drar igång.
För det ligger ingen sordi över vad som kommer. Årets Diggiloo är precis så brett som det varit tidigare år. Man kör igång med Taubes "Fritjof i Arkadien" till tydliga calypsotoner. Efter Taube kastar sig showen snabbt över till nästa stora svenska textförfattare, Mikael Wiehe. Linda Bengtzing gör en dramatisk och ödesmättad version på "Flickan och kråkan". Lite kul är det med tanke på historian om hur Anni-Frid Lyngstad på 80-talet ville göra låten till en superhit med Abba men fick nej från Wiehe. Nu sjunger en av Sveriges största schlagerstjärnor låten.
Den del av årets show som sticker ut mest är det proggblock som kommer en dryg timme in. Det är en tudelad känsla när artisterna river av de politiska sångerna från 70-talet. Visst är det med glimten i ögat och både hjärtligt och glatt (som borde vara Diggiloos valspråk), men det blir också lite skevt. Det patos och den glöd som finns i de gamla låtarna saknas, helt naturligt, och det gör också att hela grejen känns lite sökt. "Ingen kommer undan politiken" känns tam och onödig och i Sånger om kvinnors "Tjejer" lyckas Linda Bengtzing med konststycket att göra den till en glammig rockschlager. Bäst funkar "Kolla kolla", som är en lite folkligare låt i grunden, med samtliga artister flumdansande på scen.
Både Magnus Carlsson och en förvisso hes Charlotte Perelli gör inga större avtryck i showen. Den klart starkast lysande stjärnan är utan tvekan Thomas Di Leva. Denna kärlekens förkämpe som har gått och blivit folklig genom tv-programmet "Så mycket bättre" höjer föreställningen ett par nivåer. På frågan varför han aldrig ställt upp i Melodifestivalen svarar han på sitt egna vis: "Den av oss som aldrig tävlar förblir obesegrad".
Han gör ett antal fantastiska nummer, utöver sina egna populära låtar. Abbas "The winner takes it all" och Bellmans "Märk hur vår skugga" är showens absoluta höjdpunkter.
I sanna buskisanda görs också Grotesco-sketchen "Bögarnas fel". Kul, men delar av den drunknar i ljudproblem. Andra halvan av kvällen är däremot inte lika bra. Här uppmärksammas både Las Vegas som stad, Lady Gaga och stora divor. Stensmaken börjar kännas i baken. Innan ett obligatoriskt avslutande medley av hits räddar Linda Pritchard däremot stämningen med en klockren version av "I’m telling you". Där finns röstresurser att ta av.
Men det är som Lasse Holm säger, "Diggiloo är för mycket av allt". Det är på gott och ont, men som familjefest är konceptet oslagbart.