: Sämre sätt att tillbringa en fredagskväll än vad de dryga 50-talet music lovers som sökt sig till Krokodil denna regniga oktoberafton valt, kan man verkligen tänka sig. Bluesduon Joe Filisko (munspel och sång) och Eric Noden (sång och gitarr), två rasande skickliga instrumentalister från Chicago, gjorde knappast någon bluesälskare besviken. Deras musik värmde i höstrusket.
Joe "Sonny" Filisko och Eric "The Old Original" Noden, som färdas vida omkring under sin pågående Europaturné (i torsdags i Lund, i fredags i Piteå, på lördag i Göteborg och på söndag i Leipzig, Tyskland, och så vidare) verkade också trivas i Krokodils hemtrevliga vardagsrum. De skojade om att de hade hamnat mitt i rusningstrafiken, "rush hour", på vägen mellan Luleå och Piteå.
- Ja, det var väl en 3-4 bilar på vägen, sade Eric Noden och skrattade gott.
Noden och Filisko besökte Piteå redan för fyra år sedan, det var då deras andra gig tillsammans i Europa och de flög direkt till
Piteå från Frankrike - så kom inte och snacka om att "sätta
Piteå på kartan", vi finns redan där, åtminstone i musiksammanhang.
Detta om rusningstrafiken berättade de som introduktion till en sång som Joe Filisko skrev en gång medan han satt fast i en
total trafikstockning under en timmas tid någonstans i hemtrakterna. Hans ilska och frustration hörs tydligt i låten.
Om ilska handlar en annan av den eminenta munspelaren och låtskrivaren Filiskos sånger, "Angry Woman", som duon också framförde i Piteå.
Annars inledde de konserten på Krokodil med titellåten från sin senaste cd, "IC Special", där Joe Filisko med sitt munspel gör en perfekt imitation av ett gammaldags tåg, i slutet av låten saktar ångloket in och drar en sista visslande suck. Publiken visslar också och jublar efteråt över denna virtuositet på ett instrument som oftast setts över axeln. Filisko visar upp instrumentets potential och hela bredd. Han förstärkte munspelets sound med både ett dricksglas och en tratt och demonstrerade även kort en nyutvecklad munharmonika, som det går att spela riktigt låga toner på.
Ett häpnadsväckande trick som munspelaren bjöd på var när han stoppade in instrumentet i munnen, släppte händerna och fortsatte att spela som om inget hänt.
Men trots Joe Filiskos skicklighet var det Eric Nodens på samma gång kraftfulla och känsliga sång - hans härligt whiskeyraspiga röst - och gitarrspel som imponerade mest på mig.
Fast de två musikerna kompletterar förstås varandra på ett utmärkt sätt. "Me & Sonny" från senaste skivan från 2009 (de arbetar nu med en ny cd) är för övrigt en riktigt hit, eller borde i alla fall bli det!