Vad Krokodil betyder för kulturlivet i musikstaden Piteå torde väl vara rätt cementerat vid det här laget, men det tåls att påpekas. Att man kan gå och se bra livemusik med internationellt stora namn en torsdagskväll är de ensamma att tacka för.
I gårkväll stod urcountry-mannen från Flint, Michigan, Whitey Morgan (eller Eric Allen som han egentligen heter) med sitt band The 78’s på den lilla scenen. Med två skivor ute, den senaste kom i vintras, och ett tätt turnéschema, bjuder de fyra herrarna på en jordnära och klar honky tonk-country, men Morgans snyggt paketerade berättelser ger musiken klart nedsvärtade kanter. Han är en självklar frontfigur där han sitter, med sitt långa hår och skägg, och en stor röst som går i rakt nedstigande led från både Johnny Cash, Hank Williams, Kris Kristofferson med flera. Certifierad country som bandet själva väljer att marknadsföra det.
Hans berättelser placeras i både undangömda barer med whiskeyn flödande och smutsiga motell på den amerikanska landsbygden. I "Turn up the bottle" är det han, Moe Jones vid jukeboxen och bartendern när Morgan sjunger "Turn up the bottle, bartender/I got a memory that’s killing me, I can’t take it no more". Kanske ingen stor omdaning av vad country är, men i bandets gryta ryms även flera raka rockanslag och även ett par överraskande
discofunkiga toner. Hela tiden är det dock Brett Robinson på pedal steel och Travis Haretts nästintill löjligt lätta slag på trummorna som för musiken tillbaka till sin bakåtlutande country-ådra, som trots allt är grunden i hela grytan.
Det är skönt med ett sådär naturligt samspelt band, så som man vill att det ska vara när musiken bara flödar utan hinder. Man kan tryggt fokusera på Whitey Morgans socialrealistiska berättelser á la country och de melodier de vilar i.
Efter det första setet tar bandet en paus, och kör sedan igång ett andra set för kvällen. På grund av PT:s pressläggning är den delen av konserten inte med i den här recensionen.