Modern tangomusik tog Piteå med storm

Kan man som svensk lära argentinarna älska tango?
Absolut. Om man är Beata Söderberg.
Redan som 21-åring mötte hon tangomusiken på en klubb i New York och sedan dess har hennes nyskrivna, moderna tangomusik tagit såväl Argentina som Sverige med storm.
Debutalbumet Beautitudes nominerades till en argentinsk grammy 2005 och sedan dess har det blivit ytterligare fyra skivor, varav två släpps under den nu pågående Sverigeturnén.
Med sig i Piteå under kvällen har Beata Söderberg några av Argentinas främsta tangomusiker; Cristian Zárate på piano, Horacio Romo på bandoneón, Roberto Tormo på kontrabas och José Luis Colzani på trummor.

Cellon och den nya utblicken mot tangon är det som gör Söderbergs musik så originell och nyskapande, trots att hon emellanåt också gör plats för den klassiska tangomusiken.
Här finns gott om jazzinfluenser, lite pop, en aning rock, sambarytmer och ballader - och det svänger något alldeles extra.
Inte minst för att det inte känns riktigt som en konsert - snarare som om man snubblat in på en bar på en mörk bakgata i Buenos Aires. Publikkontakt, mellansnack och titlar är det inte så noga med, däremot är det en slags jamsession på scenen fylld av blickar musikerna emellan, långa improviserade stycken, passionerade utrop och ett stort mått spelglädje. Och det känns faktiskt som att det är precis just så det ska vara. Glödande, passionerat och fyllt av en nästan aggressiv, härlig energi.

Publiken får ta del av låtar som Querido Buenos Aires, Otro Verano, Chicago, Caballito Blues, Las Fantasmas och Temprano. Cellon och kontrabasen finner varandra i en slags syskonsymbios av det dova slaget, och klangen förändras där, bort från den klassiska tangons ljudbild. Den blir mörkare, vibrerande av svärta. Det ljusa, smäktande registret faller istället på det lilla dragspelet bandoneóns lott, som emellanåt turas om med cellon att inneha huvudrollen i melodierna medan pianot smyckar ovanpå.
Och det ska sägas; Justango är fenomenalt duktiga musiker. Jag blir alldeles knäsvag av José Luis Colzanis furiösa trumsolo, och mäkta imponerad av Horacio Romos traktering av sitt tekniskt svåra instrument.
Efter pausen har de tangoförtjusta Piteborna spänt på sig dansskorna hårt och rest sig ur sofforna för att bege sig ut på golvet. Och plötsligt förstärker den dansande folkmassan den autentiska bilden av en tangokväll i Argentina ytterligare.
En tangokväll anno 2010 ska tilläggas, för Beata Söderberg för utan tvekan denna ändå rätt unga musikstil in i en ny tid. En tid då man kan inspireras av det traditionella, men ändå föra in andra element och nya idéer och på så sätt vitalisera musiken och låta den pröva nya stigar. Traditionsbärare finns det ju trots allt redan gott om.