Friluftsteatern på Karlberg har utvecklats till något av en folkfest, med välbesökta föreställningar och en livsglad publik. Denna tendens fortsätter under årets premiär.
Åsa Ivarsdotter, Siw Öhman och resten av den numera förmodligen välkända ensamblen återvänder nu med sista delen i vad jag väljer att kalla för Nostalgitrilogin, där 60-talet förra året ersattes av 70-talet. Föga överraskande är det nu 80-talet som står på tur, med färg-tv, kärnkraftsomröstning och någotsånär bärbara telefoner.
De som besökt de senaste årens uppsättningar på Karlberg kommer att känna igen sig. Radarparet Maja Karlsson (Siw Öhman) och Märta Karlsson (Åsa Ivarsdotter) återvänder på scenen, denna gång direkt från Hälsohemmet där diverse träning och nyttighetskurer fått stackarna att sukta efter doppes som vore det heroin. Beskedlige hemmansägare Emil Karlsson (Stefan Alenius) tar strid i kärnkraftsfrågan, och den desto mer timide Sverker Karlsson (Mikael Jaldeby) har i hemlighet blivit båtägare efter att ha spelat på hästar, ingetdera sanktionerat av makan Märta, vars veto i sammanhanget tydligt väger tungt. Som skärningspunkt i intrigen står bortglömda bröllopsdagar, en inte helt uppmärksammad födelsedag, en besökande dotter och en planerad hemrenovering, där hemansägare Emil Karlsson förvisso inte äger vetorätt.
Och visst bibehåller ensamblen sin scenglädje. Det är avslappnat, publiknära och engagerat. Pitemålet flödar som sig bör, och samtliga skådespelare förtjänar att benämnas med beröm. Likt tidigare år är det Siw Öhman och Åsa Ivarsdotter som äger showen (Siw Öhman är bannemig helt briljant i sin roll), men vad är en blomma utan en vas att hålla den uppe (ni som sett showen förstår nog skämtet). Platsbrist förhindrar mig att benämna varje skådis med förtjänta adjektiv, men jag vill i alla fall lyfta fram Petra Viklund som Hälsohemmets energiske instruktör Runa (i dag skulle vi nog säga ”personlig tränare”), samt även i rollen som den snobbiga heminredaren Laura (med amerikanskt uttalat ”r”). Här finns stor glädje och behållning.
Det må vara hänt att det missas repliker på scenen, det är faktiskt bara roligt. Det är trots allt folklig komedi på Karlberg som spelas, inte någon allvarstung Dramatenuppsättning av Norén. Åsa Ivarsdotter och Siw Öhman räddar upp missar med humor och skratt. Snarare än skådespelarinsatserna är det årets manus som haltar. Vissa partier står snudd på stilla utan att leda någonvart, och den sammanhållande berättelsen tenderar till att falla isär. Alla har köpt något de inte borde köpt, alla ska undanhålla detta från varandra, en hund kommer dragandes med en död kanin och Emil Karlsson glömmer bort att gå och rösta i sin politiska hjärtefråga (oklart varför). Så långt sträcker sig handlingen. Det tar till och med en timme och fyrtio minuter innan det blir något doppes. En mer sammanhållen story hade inte skadat uppsättningen, som nu vill till att spreta åt alla väderstreck.
Icke desto mindre bjuder ”Sköna 80-tal” på både skratt och scenglädje. Det är folklig teater som vill tala till publiken. Det lyckas den med.