KammaroperaROLLERNA:
Det är en märklig historia som Astor Piazzolla (musik) och Horacio Ferrer (text) berättar i sin operita "María de Buenos Aires" från 1968. För första gången ges nu denna "tangopassion i två akter", som Piteå Kammaropera valt att kalla den, på svenska.
Översättare är librettisten och Lulebon Leif Janzon, som har fått massor av beröm för sitt arbete med att klä Ferrers spanska, poetiska text i svensk språkdräkt med rim och allt ("jag trodde inte ens att det var möjligt", har regissören Anna Azcárate sagt).
I samband med lördagskvällens till sista plats fullsatta premiär på Studio Acusticum kallades Janzon fram två gånger för att motta publikens applåder: dels en gång innan åhörarna ens tagit plats i Black box, dels direkt efter föreställningen.
Personligen tycker jag att det är för mycket text i denna föreställning, vi i publiken översköljs av textmassor vilka i huvudsak läses upp av skådespelaren Lars-Erik Berenett, som spelar berättarens/recitatörens roll, El Duende, Anden.
Jag har svårt att ta in all denna text, även om jag i och för sig hör vartenda ord där jag sitter längst bak i lokalen (ljudet är perfekt), samtidigt som jag gärna vill koncentrera mig på den fantastiska musiken.
Handlingen i korthet: sviken, förtalad och förnedrad av folket i sin förstad ändar Marías jordiska liv i en mystisk "första död". Som skugga, andeväsen, får hon genomströva det jordiska Buenos Aires, en lidandets väg i "hallickarnas zoner", som Leif Janzon skriver i programhäftet. María återföds dock genom att själv föda. På ett modernt höghusbygge föder hon, inte ett nytt Jesusbarn - utan ett Maríabarn.
För mig är behållningen av denna föreställning musiken, Piazzollas härliga, stundtals smäktande, stundtals hetsiga och rytmiskt intrikata (den liksom studsar fram på tårna) tangomusik i ypperligt framförande av ensemblen Norrbotten NEO tillsammans med bandoneonisten Marcelo Nisinman (inalles elva musiker). Nisinman är en mästare på sitt för tangomusiken så typiska instrument bandoneon, en dragspelsvariant som kan bli riktigt l-å-n-g när bälgen är fullt utdragen. Vid ett par tillfällen använder han det hopfällda dragspelet som en trumma.
Mezzosopranen Annika Skoglund gör väl en helgjuten insats som María och även den medverkande kvartetten unga sångare består oss med en del minnesvärda sånginsatser, det gäller särskilt mezzon Margrét Brynjarsdóttir.
Men det är framför allt NEO, här förvandlat till ett tangokapell tillsammans med Nisinman, som imponerar. En bit in på andra akten framförs en snabb, häftig melodi med starka jazzinfluenser i rasande fart, som ett framrusande expresståg på Pampas. Orkesterledaren Mårten Landström spelar på sitt piano så att tangenterna brinner.