Avancerade klanger möter folkligt med vokalensemblen

Ingen jul utan högklassig kör! Sedan 1999 har Erik Westbergs vokalensemble givit julkonserter, och under söndagen lät årets upplaga traditionsenligt klinga under valven i Öjeby kyrka. Programmet bestod företrädesvis av nordiska kompositörer, men även en och annan snegling åt öst och väst. Konserten inleddes med Schnittke och Pärts Bogoróditse Djévo - Gudsföderska Jungfru, fröjda dig.

Det finns vissa sånger som inte kan utelämnas i adventstid. Musik som får den frusna nordbon att tina upp i hjärtat och sjunga med inombords. Otto Olssons Advent är en av dessa stycken, och det klingar synnerligen väl under professor Westbergs ledning. Lars Nilssons registeringar vid orgeln får mig att mysa lite extra inombords, och körklangen är ren och okonstlad - ensemblens signum.
En personlig favorit är Carl Nielsens Förunderligt och märkligt, men tyvärr snuvas jag på upplevelsen av en något sjunkande stämning. Och Stilla Natt hade jag i ärlighetens namn klarat mig utan. Den känns varken inspirerande eller renstämd utan mest inklämd på grund av sin enorma popularitet.

Ward Swingles arrangemang på Audete, Gaudete är dock en frisk fläkt som inte lämnar några mungipor hängande, och den är helt rätt inlagd före Louis Vièrnes Carillon de Westminister, framförd av Lars Nilsson på orgeln. Denna genomkomponerade glädje fylld av klockors klang och storstadens brus gör kvällens första spontana applåd. Jag saknar bara den där extra mixturen för att pryda klangkronan på slutackordet, men glimret från den romantiska orgeln är inte heller att förakta. Det är en fröjd att lyssna till Nilssons spel!

Svårigheten med att skapa julstäming med en professionellt arbetande ensemble är att balansera mellan det folkliga och det mer krävande. Delvis ska sångarna ha något att bita i, men mest ska publiken känna vilken högtid det handlar om. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad som saknas, men det smyger sig in en känsla av att de traditionella julsångerna är mer pliktskyldigt utvalda än ensemblen egentligen vill ge sken av.
Krutet läggs på amerikanske tonsättaren Morten Lauridsens Lux Aeterna, ett verk om fem stycken för kör och orgel som på musikerspråk uttryckt kretsar kring ett add9 med tersen i basen. Harmonik och tematik är i mitt tycke lite väl tjatig för längden på stycket, men ljuset är aldrig långt bort. O Nata Lux som framförs helt a capella är att betrakta som "hitten" i verket, och det som bäst sammanfattar Lauridsens tonala och tematiska idé.

Jul, jul, strålande jul avslutar aftonen, och kanske är denna komposition att betrakta som julen själv. Välkommen åter, åter och åter.