PPP Melody Gardot har rest runt i Sydamerika och Portugal och inspirerats av sensuella rytmer. "Den som inte rör sig till musiken är det något fel på", sa hon nyligen om sin nya skiva.
Hon menade naturligtvis inte Avicii-dans. De här låtarna inbjuder snarare till stillsamt svajande, på sin höjd lite bossagung. Men i ärlighetens namn hade jag hoppats på mer sväng.
Det mesta på "The absence" passerar som behagligt bakgrundsskval. Oftast är det riktigt trivsamt, som i "Mira" och dramatiskt vackra "So we meet again my heartache", men ibland är det faktiskt mördande tråkigt.
Gardot är gladare än på fantastiska "My one and only thrill" från 2009, och man unnar henne förstås lycka i livet. Men på skiva låter det som allra bäst när hon drar åt det melankoliska.