Piteåvännen utlovar konsert att minnas

Han bor med sin familj utanför Philadelphia. PT når honom på svärföräldrarnas sommarstuga i Järvsö.
Hans svenska har blivit avsevärt bättre. 2003-2004 bodde familjen i Stockholm och Eric Bazilian utesluter inte fler långvistelser när barnen blivit större.
- Jag var på teater i söndags och jag förstod kanske hälften. Fortfarande krävs mycket jobb.
Hur ser du på Sverige och svenskarna?
- Folk och saker är likadana i nästan hela världen. Jag är jättebekväm här. Folk är trevliga. Inte på samma sätt som i USA. Där vill vissa visa sig trevliga fast de inte är det. I Sverige tar det längre att ta sig till någons hjärta, men när man gör det har man en vän för livet.
Du trivs?
- Ja. Det är många saker jag saknar från USA, men när jag är där saknar jag mycket från Sverige. Det är svårt att äta frukost utan riktig filmjölk (skratt).
Tror på varandra
1995, efter tio framgångsrika år med hits som "500 miles", "Boys will be boys" och "Satellite", miljonsäljande plattor och framträdanden på bland annat Live Aid tog Philadelphiabandet en lång paus för att ägna sig åt bland annat soloprojekt och samarbeten med andra musiker/artister.
- Vi hade ju inte tänkt på saken. Det var bara en paus. När vi samlades igen för en spelning 2001 var det självklart att vi inte hade splittrats. Vi sa "vad fan har vi tänkt på de senaste åren". Det var dumt att vi inte samlades tidigare. Det blev åtta års uppehåll, men vi behövde tid att samla kraft igen.
Var ligger hemligheten bakom de framgångar ni har haft?
- Det är ingen hemlighet. Vi har en tro på varandra och på musiken. Vi är är inte nöjda förrän det känns rätt. Det är anledningen till pausen 1995. Vi hade försökt skriva låtar till nästa platta i några år. Det är ingen hemlighet. Det är som med livet.
En ny Hooters-platta - som enligt honom själv är en återgång till klassiskt Hooters-sound - kom ut härom året, men säljs i Sverige än så länge bara på turnén. Bandet har även spelat in en platta med akustiska nyinspelningar. I flera av hans texter, låtar som "All you zombies", "Satellite" och "One of us" (som han skrev åt Joan Osbourne) finns något slags religiöst tema.
- Jag har ingen tro, men samtidigt är jag så nyfiken på allt. Jag letar inte efter svar. Jag vet att det inte finns några. Jag letar efter frågor. Jag skriver sådana låtar. Jag släpper en ny soloskiva, "Crisis of faith", nästa år med bara livsåskådningstexter. En kompis till mig som är präst blev upprymd över låtarna. I höst ska vi ha en samling med 20 av hans vänner. Jag ska spela upp låtarna och han blir samtalsledare. Det känns häftigt, säger Eric Bazilian med tillägget att han ibland inte förstår vad han skriver om.
- Jag är inte särskilt bra på att skriva kärlekslåtar (skratt).
Höjdpunkt i livet
Apropå religiöst. 1993 gjorde Hooters en smått legendarisk "regnspelning" på PDOL.
- Ahh, det var en höjdpunkt i livet. Jag hade träffat min fru på planet. Jag tänkte på henne hela tiden. Vi landade på Arlanda och hon åkte hit till Järvsö, medan jag åkte vidare till Piteå. Åh, nu kommer hon. Det är en intervju med Piteå. Jag berättar om när vi träffades, säger han halvt bortvänd och säger om flighten New York-Stockholm:
Hon gav mig fönsterplatsen för att jag skulle kunna sova. Senare försökte hon somna och då fick hon sova mot min axel. Då var det kört (skratt).
Spelningen blev minnesvärd för alla parter.
- Det regnade. Vi klev upp på scenen. Det var midnatt och när vi slutade öppnade sig himlen och solen kom fram. Det var perfekt.
Piteborna kom att älska hybriden mellan rock och folkton och det skulle bli fler besök på Piteå dansar och ler. Eric Bazilian gjorde under 90-talet återbesök både som soloartist samt ytterligare en gång med Hooters.
- Det känns jättespännande att komma tillbaka och se om någonting har förändrats. Jag var på besök på havsbadet 2001 som turist faktiskt. Vi hade husbil.
Om "den bästa konserten hittills" förtydligar han:
- Vi vet vilka vi är nu. Vi har mer kraft bakom oss. Vad säger man? Luft under vingarna och fina nya låtar.