The Drums är bättre på ep:n än på albumet

PP När Florida-bandet (numera New York) släppte EP:n "Summertime" så lovade det indiepopen gott. Hos mig gick låten "Saddest summer" på repeat under i stort sett hela februari.
Borta är "Saddest summer" och känslan av någonting fräscht på debutskivan som bär bandets namn. Det låter av både The Tough Alliance, Montt Mardié och Nic and the family (!). Men skivan saknar TTA:s uppkäftighet, Montt Mardiés kvicka berättarkonst och Nic and the Familys radiorefräng(er). Och som namnet antyder är det tydliga trummor i fokus, de ångestbeklädda rösterna bara finns där. Inte mer.
Som bäst blir det när de saktar ner tempot lite. "Down by the water" låter som Bad cash quartets sista skiva och i "It will all end in tears" osar både gitarrer och trummor "The Cure".
Nej, nog har jag viktigare saker för mig. Ska ni ändå lyssna på The Drums så lyssna på EP:n "Summertime".