Det knarrar oroväckande i den tunga ramen på Louisiana. Ytterst försiktigt frigör två handskbeklädda män en tavla ur en stor träbox ställd på högkant.
Bit för bit river utställningsteknikerna bort den blå tejpen som skyddar motivet. Fram träder en naken kvinna med en obekymrad blick riktad mot betraktaren. Penseldragen är karaktäristiska. Picasso. Får vi aldrig nog? Utställningsledaren och museiinspektören Helle Crenzien tittar frågande medan teknikerna justerar tavlans placering.
- Modernismens största konstnär kan man väl inte få för mycket av?
Djupdykning i Picasso
Utställningen "Picasso: Fred och frihet" som öppnar fredag 11 februari, är en djupdykning i de politiska dimensionerna hos den spanske konstnärens 30 sista år.
Omkring 100 olika objekt visas - skulpturer, affischer, tidningsurklipp, teckningar, och inte minst ett 50-tal oljemålningar.
Picassos politiska hemvist och sociala engagemang har fått relativt liten plats i konsthistorien och hans inträde i franska kommunistpartiet 1944 har lyfts fram som en kuriositet, trots att han förblev medlem fram till sin död.
Senare tids forskning visar att Medelhavsdandyn med sina hus och kvinnor var mycket aktiv i frågor om allt från mänskliga rättigheter och kvinnors frigörelse till minoriteters kamp i spanska Katalonien.
- Det har öppnat en ny sida av Picasso som inte fått utrymme tidigare. Picasso ville själv ge oss den här lite macho bilden av sig själv. Picasso och kvinnorna, Picasso och tjurfäktningen. Det var som sådan han iscensatte sig själv, säger Helle Crenzien.
Samtidigt är några av hans mest berömda verk just sylvassa samtidskommentarer. "Guernica" från 1937 avslöjar spanska inbördeskrigets brutalitet och "Le Charnier" ("Likhuset") från 1945, som är det första som möter besökaren på Louisiana, skildrar en massaker av en spansk republikansk familj.
Gick sin egen väg
Därtill kommer den emblematiska fredsduvan, samt monumentala "Krig och fred" i Fredskapellet i franska Vallauris. Så Picassos engagemang har knappast varit någon hemlighet.
- Jag har varit på det klara med de övergripande dragen av de här delarna av hans liv. Men jag har inte förrän under arbetet med utställningen förstått hur djupt det verkligen gick. Det har överraskat mig hur intensivt han faktiskt stöttade fredsrörelsen och hur djup hans önskan om fred ändå var, säger Helle Crenzien.
Ingen politisk gruppering lyckades göra Picasso till sin. För nazisterna var hans konst degenererande, för kommunisterna i Moskva inte tillräckligt realistisk.
"Jag försöker inte ge ryssarna råd i ekonomi. Varför ska de berätta för mig hur jag ska måla?" löd hans kommentar.
- Det var efter den devisen han levde. Han underordnade sig aldrig, säger Helle Crenzien.
Verken i utställningen har kommit till under kalla kriget, en speciell period i Europa. Trots det menar hon att de är aktuella.
- Han sade själv: "Jag målar inte krig, men jag tvekar inte om att kriget finns i bilderna." Och de konflikterna, den spänningen som han gestaltar, den kan man aldrig tröttna på.