Aili Isaksson har år efter år lastat bussen full med keramikgods. Hon har bott i husvagn under den helg som är helig för många Jokkmokksbor och tillresta gäster. Från hela världen kommer de som vill uppleva kulturen, festen det äkta hantverket och den samiska kulturen. Sveriges äldsta marknad rullar i år in på sitt 412:e år. Med sig har Aili maken Leif.
– Jag är glad att han hjälper mig, säger Aili Isaksson.
Att vädret vissa år har varit nog så kylslaget, med temperaturer ner mot minus 42 grader, har inte varit ett problem, fast de står ute hela dagarna och har få möjligheter att gå in och värma sig.
– Kunderna bestämmer sig bara fortare. De vill gärna uppleva kylan men inte frysa, säger Aili Isaksson.
Hennes man har snickrat marknadsstånd och fixat med det mesta, men det är hon som skött företaget.
Intresset för keramik började med en kurs i 20-års åldern. Det blev förälskelse direkt. Hon beskriver känslan ungefär som att bli frälst. År 1976 kom företaget till och växte sedan undan för undan i deras dåvarande villa i Gammelstad.
– I Luleå hade jag min mest yrkesaktiva period, där känner jag också att jag har utvecklats mest genom åren. Luleå kommer alltid att vara speciellt för mig, säger hon.
Hon har lett många keramikkurser genom åren, men själv också fått förmånen att förkovra sig. Bland annat fick hon under sin karriär lära sig konsten att formgjuta lergods genom en praktikperiod i Gävle.
– Läraren var den sista modellören i Sverige och ville gärna lära ut tekniken innan han pensionerades. Det var lycka för mig, säger Aili Isaksson.
När hennes egen pension närmade sig för 17 år sedan byggde de drömboendet vid havet i Junäsviken, Jävre, samtidigt som sonen övertog deras hus med tillhörande keramikverkstad.
– Det här går bara inte! Jag kan inte leva utan leran sa jag till min man, berättar hon.
De började leta lämplig lokal, köpte Filadelfiakyrkan i Hortlax och byggde om den till verkstad och vinterboende. År 2003 stod det klart och där kunde hon fortsätta få utlopp för sin kreativitet.
– Jag har reumatism och har haft cancer. Jag har varit mycket sjuk men jag tror att arbetet med mina händer har gjort att jag orkat igenom svårigheter, säger hon.
I dag, vid 75 års ålder, jobbar hon inte heltid utan när hon känner sig inspirerad. Huvudsakligen vid drejskivan, men även med olika formar. Tekniken med att formgjuta vill hon inte tillstå är lättare än att dreja, tvärtom.
– Formarna är tunga att lyfta och det är många moment innan det är klart.
Traditionen att jobba med formar har funnits länge i södra Sverige jämfört med Norrbotten. I dag använder hon bara formar till någon enstaka modell av kaffekoppar.
Att tillverka bruksgods är hennes grej. De första ljuslyktorna fick ett speciellt hålmönster som hon kallar Stjärnhimmel. Namnet kommer från ett barndomsminne hemma i Kälen, Hemmingsmark.
– Vi var mörkrädda och skulle gå över ett berg. Vi såg upp mot himmelen och jag upplevde den precis så. Mönstret har varit mitt signum under alla år, säger Aili Isaksson.
Fast hon säger sig ha slagit av lite på takten så märks det inte nämnvärt på alla alster som ryms i den stora kyrksalen som har högt i tak. Numer hittar hon inspirationen till sina utsmyckningar både i fjällvärden och i Östra Kikkejaur.
– Där var det en solnedgång som inte var av denna världen, precis bakom Laukerberget. Där växte motivet fram.
Förutom i Norra Sverige är hon även ett kärt och känt ansikte på kyrkmarknaden i Öjebyn där hon stått i 35 år.
– Jag har mött så många fina människor och fått kontakter över hela världen.
Det första året i Jokkmokk minns mycket hon väl. De hade de bara en liten kall husvagn invid marknadskontoret och ett mindre köksbord till försäljningen att tillgå.
– Jag fick sälja för runt 4000 kronor och kände mig mycket förmögen, berättar hon.
Sedan dess, under alla år, har kundkretsen vuxit i myllret av olika nationaliteter under marknadshelgerna.
– Mitt hantverk fick vingar och färdades plötsligt över hela världen. Det var fantastiskt.
Hon minns speciellt en man som köpte en av hennes fjällripor.
– Han skulle ha den på sitt kontor högst upp i en skyskrapa i New York. Det var något extra, säger Aili Isaksson.