PP Symptomatiskt nog släpper Anthrax sitt första nya album på åtta år bara månaden innan Beavis och Butt-head gör comeback. Det är lätt att föreställa sig hur MTV-mupparna kissar ner sig i upphetsning över introt till singeln "Fight ’em ’till you can’t" där en fejkad nyhetssändning varnar för hur de döda reser sig ur sina gravar. Troligen åsyftas sångaren Joey Belladonna som inte har varit med sedan 1990. Uppmaningen till de levande är att slåss så länge det går, men den här plattan kommer knappast att starta några slagsmål. Anthrax är ungefär lika skräckinjagande som Lilla spöket Laban och reaktionen när bandet kommer raglande blir ett uttråkat: "ni är ju döda - fortsätt med det".
Anthrax har fått rejält med draghjälp av retroturnén Big Four där de turnerat med Metallica, Megadeth och Slayer. Den här skivan har tagit tre år att spela in. Visst är den proffsig och stundtals ganska trallvänlig, men vad som egentligen är till salu är inte musik. Det är nostalgi.