Bandet har precis rullat in i Härnösand för ett gig när PT når Fredrik Lindborg. Under den här veckan åker de som en jojo mellan Norrlandsspelningar. Pilkastningsturné som Lindborg kallar det när reselogistiken är långt ifrån optimal.
I bandet ingår även basisten Martin Sjöstedt och trummisen Daniel Fredriksson. LSD (förkortning av Lindborg/Sjöstedt/Daniel) har funnits fyra, fem år.
– Jag älskar att spela med Daniel och Martin. Det blir en frihetskänsla, lätt att kommunicera när det är tre personer. Det blir interaktivt på ett annat sätt och man reagerar snabbt på det som händer. Det har alltid varit en dröm att spela på trio.
Ni har inga ackordsinstrument. Vad innebär det mer konkret?
– Att det är en aning friare. Det blir lättare och luftigt. Samtidigt försöker jag spela lite tydligare för att man ska känna att någon harmoni ändå existerar i grund och botten. Martin lägger stråk ibland och vi försöker att spela i stämmor mot varandra. Det blir lite mer naket. Därför har jag med mig olika instrument för att variera ljudbilden.
”Börja om från början” är ju en udda häst bland låtarna ni spelar?
– Jag satte på Nyhetsmorgon och Sven-Erik Magnusson var gäst. Jag såg plötsligt den där låten framför mig och började nynna. Jag tänkte att den var perfekt för vår sättning.
Pappas fel
Fredrik Lindborg är en bred träblåsare. Även basklarinett följer med på turnén, men måste han välja ett instrument är svaret ganska snabbt.
– Det måste bli tenoren. Jag började med altsax men bytte snabbt. Jag älskar att spela baryton också, men om jag bara ska öva för övandets skull blir det på tenorsaxen. Varför? Det kanske är historien. Kanske att jag alltid har älskat tenorsaxen och att det är lättare att hitta förebilder på det instrumentet.
Att det blev jazz är ”pappas fel”. Redan på väg hem från bb ville han att sonen skulle bli jazzmusiker.
– Det var hans högsta dröm. Han satte på skivor med Charlie Parker, Sonny Rollins och Billie Holiday.
Några få år gammal kommenterade Fredrik Lindborg sin farfars död med att ”det är väl inte så farligt att dö, då får man ju träffa Chrlie Parker”. När han var nio hade han valt väg i livet.
Blodad tand
Flera gånger har han fått fina priser. Helt nyligen Bert Levin-stipendiet, men även jazzkatten och guldsaxen till minne av Arne Domnérus som han porträtterade i biosuccén ”Monica Z”
– Jag visste inte att filmen skulle göras. Det var (musikern) Martin Höper som berättade. Jag blev eld och lågor och ringde från Finlandsbåten. ”Jag måste få komma och provspela.” Som jag förstod det var rollen redan tillsatt, men de ringde upp och jag fick komma och provspela. De var nöjda med mig.
Hade du erfarenhet av skådespeleri?
– Bara skolpjäser.
Hur var inspelningen?
– Otroligt rolig på alla sätt. Skådespelandet var mycket mer än det man såg på filmen. Jag var med i arton dagar, men mycket klipptes bort. Vi improviserade fram nästan allt.
Har du fått fler erbjudanden?
– Jag fick blodad tand, men inga erbjudanden. Jag har inte jobbat aktivt, men hade gärna tagit fler jobb om jag fått.
Svängigt och liderligt
Fredrik Lindborg har blivit ett etablerat frilansnamn och synts i många sammanhang, från små sättningar till storband.
Gör du popjobb också?
– Jag hade gärna gjort det om jag fått frågan. Jag tycker att alla gränser borde suddas ut. Bra musik är bra musik.
Senaste Piteåbesöket var tillsammans med The Glenn Miller Orchestra i fjol. Under året väntar en rad frilansjobb, men först blir det fler spelningar med trion.
Vad skulle du säga att LSD gör, för den som ännu inte har lyssnat?
– Vi spelar svängigt, liderligt, skört, kommunikativt, lekfullt och med intention. Så kanske vi säger.