I Lina Stoltz senaste barn–och ungdomsbok skildrar hon alkoholmissbrukets destruktiva kraft inom en familj och hur det påverkar ett barns relationer. Skulden och skammen över mammans missbruk genomsyrar boken.
Karaktären Lilian försöker förtvivlat dölja det fula som fläckar ner familjen.
– Man ser ju sin lilla värld och tror att andra har det på något annat sätt eftersom så få är öppna med sina svårigheter.
– De flesta har ju något problem, en del större och en del mindre, säger Lina Stoltz.
Egna erfarenheter
Den skarpa blicken och realistiska tonen kan delvis bero på att tillvaron på sätt och vis speglar författarens egen barndom.
Hon växte upp med en pappa som var alkoholist och känslan av skam är välbekant. Inte ens hennes bästa vänner fick veta vad som pågick hemma.
– Man försöker dölja det. Även om föräldrarna inte säger rakt ut att man inte ska berätta för någon, så förstår ju barn det av deras beteende.
I egenskap av lärare har hon dessutom kommit i kontakt med barn med liknande erfarenheter.
– Ibland kan man tänka att det är någonting som inte stämmer. Och ofta är man i den situationen att skolan inte har tillgång till kurator och skolhälsovård.
Ingen solskenshistoria
Den autentiska känslan var viktig att förmedla.
– För barn kan det vara viktigt att fråga om det är sant, och när jag skriver realistiska böcker så vill jag att det skulle kunna vara sant, säger Lina Stoltz.
Boken pendlar mellan dur och moll. Det fick inte vara ren misär, men det var lika nödvändigt att det inte skulle bli någon solskenshistoria där mamman plötsligt blir nykter.
– Det skulle vara som att lura läsaren. Man kan ju hoppas att mamman blir nykter, men det är ingenting som jag lovar i boken.
Precis som Lilians mamma måste människor i verkligheten kämpa för sina lyckliga slut. Lina Stoltz pappa har varit nykter alkoholist i tjugo år.
Inga överflödiga ord
Hennes pappa är författare, vilket medfört att hon har sett det som en möjlighet även för henne.
Kreativiteten har alltid funnits där, ända sedan hennes första berättelser som barn hemma i Över-kalix. Hennes norrbottniska rötter kan i viss mån ha påverkat hennes skrivande.
– Jag använder inte en massa överflödiga ord. Jag skriver ganska enkelt, säger hon.
Kanske ligger det någonting i bilden av den tystlåtna norrlänningen, men det handlar mer om eftertänksamhet och reflektion.
Det hon är bäst på att skildra är det subtila, det realistiska och det som känns relevant.
– Jag har försökt skriva lättsamma böcker för barn. Men det här är det jag kan.
Hon lät huvudkaraktären vara elva år eftersom det händer mycket under den tiden.
– Det är en spännande tid. I den åldern blir man mer utåtriktad.
Missbruk stigmatiserat
Det behövs mer kunskap om missbruk, anser hon. Därför valde hon att beskriva karaktärer som inte är märkvärdiga på något sätt.
– Det var viktigt för mig att visa att de är ju en helt vanlig medelklassfamilj. Det är faktiskt så många alkoholistfamiljer ser ut.
Bredvid de alkoholfria alternativen på releasefesten för boken stod tomma, symboliska glas.
– Jag tycker att man ska lyfta problemet från individen och göra det till ett samhällsproblem.
Hon skulle önska att synen på alkoholmissbruk skulle förändras.
– Man dömer lätt alkoholister, samtidigt som man accepterar deras beteende.
– Jag skulle önska att man gjorde tvärtom. Att man inte dömer, utan att man bara konstaterar att här finns ett problem, men att man inte accepterar beteendet.