Med skräckblandad förtjusning ser han fram emot turnépremiären i Kiruna. Kristian Anttila kämpar mot brinnande förkylning. Han har 21 timmar nattåg i febersvettningar framför sig. Snart ska han vårda sin goda relation till publiken i Norrbotten, där han uppskattar lugnet.
– Jag tänkte ha ett genrep i kupén. Får se vilka jag hamnar med (skratt).
"Rum 4, Avd. 81" ser han som sitt första riktigt sammanhängande album. De nio låtarna har välbekant melodikänsla, men borta är den spralliga popen. Akustisk gitarr och sång står i centrum. Upphovsmannen har själv beskrivit verket som "bortanför svart".
Han har har haft besvär med depression och ångest genom hela livet. I mars i fjol blev kaoset totalt.
– Jag försökte hålla tillbaka de känslorna genom att jobba och turnera mycket. Till slut brast försvaren. Jag orkade inte mer. Allt jag hade skjutit undan vällde fram på en gång. Jag blev oförmögen att hantera tillvaron. Det blev ett brutalt sammanbrott. Uppgivenhet, tvivel på livet och tvivel inför musiken.
Han blev körd till sjukhuset med bedömningen att han måste bli inlagd för att skydda sig från sig själv. Den här gången låg han inne i några veckor.
– Man kommer inte ut frisk, men man kommer ut utan att det finns hot mot ens hälsa och liv.
På den psykiatriska avdelningen mötte han engagerade människor som jobbar under hård press. Tiden gav honom utrymme att komma ner på jorden och lugna ner sig.
– Det var absolut nödvändigt där och då. Skivan är ingen solskenshistoria. Jag kan inte säga att jag är på en stabilare plats i dag. Läget är inte akut, men jag har egentligen inte fått ordning på bakomliggande orsaker.
Periodvis har han grävt i sig själv utan att hitta en bra förklaring till sina svängningar i humör och känsloliv.
– Ibland ger jag upp inför mig själv och konstaterar att jag är kemiskt defekt.
– Man kan gräva mycket i barndomen, men jag vill inte hamna där, att man lägger skulden någon annanstans. Det är bara att jobba med sig själv och hitta metoder som kan parera det värsta.
Depression och ångest är inga kreativa tillstånd. Konstnärer som skapar bra när de mår som sämst är en grov förenkling, menar han. Men i stunder när han mådde bättre och kunde blicka framåt började han skriva det som skulle bli den nya skivan.
Recensionerna har varit fina och responsen god. Om än det inte hjälper i grunden tycker Kristian Anttila att det är en fin bekräftelse på att han gjort någonting vackert och betydelsefullt. Han säger att det är viktigt att bryta tabu och stigma kring psykisk ohälsa så att fler vågar vara öppna och söka hjälp.
– Jag har fått mer tackmejl och hejarop än någonsin, folk som på något sätt delar min historia. På ett sätt är det fint, på ett sätt är det tråkigt att så många där ute lider. Men det verkar som om de fått tröst i skivan. Jag hoppas att den kan få folk på benen eller känna sig mindre ensamma i alla fall.
Han har närstående och vårdkontakter som kan lyssna. Viktigast är att vara öppen med hur han mår, säger han. Att få lufta sig själv och släppa på trycket.
Kristian Anttila berättar att han försökt mycket med mediciner och att leva ett stressfritt liv.
– Tyvärr blir jag inte fri. Jag lever med det här på daglig basis. Jag har fått verktyg att jobba med mig själv. Det kan underlätta, men jag har inte blivit fri från mina besvär. Men jag har inte gett upp hoppet.