– Häng kvar ett tag!
Kristian Anttila håller på att lasta grejer när PT ringer upp. Han har en ateljé på ett industriområde, nära en returstation där han gör fynd. Han samlar på stadens ”vrakspillror” och bygger konstverk som han ställer ut i sin lokal. Senaste fyndet är en demolerad vägskylt.
– Det är först i samtalet med dig som jag har formulerat det till att vara konst. Jag har ju format ett liv där jag gör vad jag vill när jag vill. Just nu är det att samla skräp i storstadsmiljö.
Bränd som artist
Men musiken är den konstform som har gett honom ett namn bland popfansen. Slagkraftiga melodier och egensinnigt ordvändande i låtar som ”Västra Frölund”, ”Smutser” och ”Magdalena (Livet före döden)” har hittat till en större publik.
För ett par år sedan inföll dock en tung period.
– Jag blev ganska bränd som artist. Jag hade ett par år av helt okej framgång. Jag hade ett gäng radiohits, turnerade väldigt mycket och tjänade mycket pengar. Jag tänkte ”det här fortsätter väl mot stjärnorna”, men jag fick bittert erfara att ingenting varar för evigt. Musik går i trender och varje ny ungdomsgeneration vill definiera sitt eget sound. Jag fortsatte göra lika bra musik, men fick inte samma gensvar som tidigare. Det är väl en ganska infantil inställning, men jag tror att det tog hårt på mig, på ett sätt jag inte har fattat förrän nu.
– Vad som är fint är att jag har fortsatt i alla år. Det är ett tecken på att musiken är viktig. Det handlar inte om kändisskap eller pengar. Jag gör det för att jag behöver det och för att det på det lilla planet – jag och gitarren i ett ensamt rum – kan skapa någonting stort och vackert. Ögonblicken av skapande är det närmaste jag har kommit någon form av magi eller religion. Först finns ingenting och sedan någonting jag kan beröras starkt av och vara stolt över. Man känner sig lite som en trollkarl.
”Två år av vackert skapande” gick han miste om. Han fick ångest när låtidéer kom farande. Men nu tillåter han låtarna att komma. I en veckas tid skrev han en låt om dagen. Han har även ställt om sin ”turnéapparat” till att bli mer akustisk och småskalig. Då kan han komma till ställen där han vill vara och möta sin publik.
– Det är enklare och mer givande faktiskt.
Har du landat efter kaoset?
– Ja. Jag är väldigt trygg i min roll som ”scenkonstnär”. När jag kliver upp på scenen och öppnar munnen känner jag ” det här är min plats. Det är här jag ska vara”. Det är någonting som bara faller på plats.
Säkerhetshot
Kristian Anttila har de senaste åren gjort avstickare som omvärlden varit totalt oförstående inför. Han gapskrattar när han berättar att han frivilligt mönstrade vid 33 års ålder. Kanske för att ”bli en bricka i någonting annat”, känna att någon bestämde över honom.
Det gick så bra på testerna att han rekommenderades som befäl, men när han inte berättade om sin stökiga tonårsperiod räknades det som undanhållande av relevant information.
– Jag klassificerades som ett säkerhetshot och de släppte inte in mig i försvarsmakten. Det blev inte så mycket, men det blev ju en rolig historia.
Han jobbade även en tid på ett medeltidsjordbruk i Norge. Faktum är att han lockas av att flytta norrut och han tittar på fastigheter i Norrland. Gärna någonstans där det är glest befolkat. Till dess nöjer han sig med att åka upp då och då.
– Det är alltid en mental tillflyktsort när livet är motigt eller stressigt.
Kluven till julen
Den senaste tiden har han tänkt om och hittat en annan ingång i artisteriet. Han skriver bara för att det är kul att skapa och för sin egen skull.
– Under turnén ska Kristian Anttila testa en låt om dagen-principen igen. Kanske presenterar han någonting nytt för publiken och kanske dyker hans jullåt ”Sång för trolösa” upp.
Kommersen och hetsen kring jul gillar han inte, men mörkret och adventsljusstakarna är trivsamma.
– Samtidigt är högtider lite deppiga för min del. Det har att göra med min familjesituation. Jag har ju vuxit upp själv med min mor, utan släkt och syskon. Högtider blottlägger en sådan form av ensamhet ganska brutalt.
Det är samma människor som ses, men det kanske är någonting annat på matbordet bara.
– Överlag gillar jag julen. Jag brukar faktiskt vara i ett köpcentrum i Göteborg på julafton, en tradition jag har. Jag går runt och tittar och insuper lite atmosfär. Det är ganska lugnt. De flesta ”stökar” ju dagen innan. Jag brukar köpa en blomma till mamma.