- Folk får tycka vad de vill, säger sångaren James Allan.
Rockens framtid. Ett band att förtrösta i. Ljudet av knivarnas Storbritannien. Innan Glasvegas hunnit släppa sitt första album hade gruppen fått fler stämplar än ett pass på väg genom Europa - före Schengenavtalet.
Bandet hade allt som krävdes för att ängsliga proffstyckare skulle våga investera dyrbar prestige i deras svartsynta, skramliga rock. Här fanns arbetarklassbakgrund, en text om en fältassistent, ångest, aggressioner och inte minst ett äkta, kärleksfullt patos. Autenticitet, i ett ord.
- Alla har rätt till sin egen bild av Glasvegas, men om det är vad folk tycker är jag tacksam. Faktum är att det är vad vi strävar efter. För mig betyder det ärlighet, att sänka garden. Att blotta sig, säger frontmannen James Allan, utan att ta av sig solglasögonen.
Värdefull autenticitet
Autenticitet är en vara som har ökat i värde i takt med att musikbranschens budgetar krympt och antalet hugade artister ökat. Men Glasvegas bad aldrig om några etiketter. Bara någon som lyssnade på deras musik.
Den självbetitlade debuten kom 2008. Plattan har sålt platina i Storbritannien, guld i Sverige och gett bandet en växande fanskara i det svårflirtade USA.
Men de senaste tre åren har inte passerat friktionsfritt. Glasvegas tvingades ställa in en stor spelning i USA när James Allan kollapsade på Coachella-festivalen i Kalifornien. Då hette det uttorkning. Sanningen var snarare den motsatta. Sångaren berättade för ett tag sedan att han tog en överdos av lugnande medel för att komma ner efter hård festnatt på sprit och uppåttjack.
- Vår första skiva gjorde succé. Vissa lägger pengarna i spargrisen, men vi kastade pengar efter folk. Vi festade mycket. Vissa gör det för att komma bort från saker, vissa för att det är roligt. För mig var det en blandning av de sakerna som till slut blev för mycket, säger han.
För att skriva uppföljaren installerade sig gruppen i en lyxvilla i Kalifornien och hyrde in U 2:s kompis, stjärnproducenten Flood.
Spretiga reaktioner
Resultatet är en skiva med ett sound stort nog för Wembley Stadium. Reaktionerna på den nya plattan spretar rejält. Betygen sträcker sig från full pott till en tvåa och det besvikna konstaterandet att bandet tappat klassperspektivet och därmed sin sprängkraft.
Vem har rätt?
Ingen. Glasvegas har blivit mycket mer än summan av fyra musiker, ett par solglasögon och tjugotalet rocklåtar. Framför gruppen står en duk, inte direkt vit, men fortfarande en projektionsyta för åsikter, känslor och värderingar. James Allan bär ditt kors åt dig. Gråter över din saknade fader, sonen som knivskars till döds, kärleken som sket sig och drömmarna som grusades.
- Det är okej om folk ser sig själva i oss. Det är väl det som kallas popmusik. Jag gör inte det här för att jag vill vara okänd, säger James Allan.