Nu gör han för första gången en stor utställning med verk ur sin rika produktion.
Originalteckningar från storsäljande barnboken "Örnis bilar", avsnitt ur kultförklarade tv-serien "Tårtan" och modeller från inspelningen av dockfilmerna "Skrotnisse och hans vänner". Det är bara några av de verk som under hösten visas på Göteborgs konstmuseum, där serietecknaren, illustratören och författaren Jan Lööf vid 71 års ålder gör sin första stora utställning.
Han är något motvilligt hitlockad och Isabella Nilsson, museets chef, berättar att det var långt ifrån självklart att utställningen skulle bli av.
- Han har inte velat vara med i utställningar förut, så vi blev glada när han sa ja, säger hon.
Vill inte kalla sig konstnär
Under sin långa karriär tycks Jan Lööf ha hunnit med det mesta. 1966 kom hans första barnböcker "Morfar är sjörövare" och "En trollkarl i Stockholm". Med serierna "Felix" och "Ville", publicerade på 1970-talet, nådde han även en äldre läsekrets.
1972 tog han sig an skådespelarrollen som Janos i "Tårtan" och dessutom har han varit jazzmusiker. På senare år har han mest ägnat sig åt böckerna om Pelle och Matilda.
Fast konstnär - nej, det vill Jan Lööf inte kalla sig.
- Jag skulle säga att jag tillhör underhållningsbranschen för barn. Man kan nog jämställa mina böcker med leksaker. Att ställa ut på ett konstmuseum är mycket egendomligt, säger han själv.
Bygger modeller "på skoj"
Längst in i utställningslokalen finns flera detaljrika och fantasifulla modeller från Skrotnissefilmerna, som Jan Lööf på 1980-talet gjorde med barndomsvännen Lars-Åke Kylén.
Redan i skolåldern började de att bygga modeller tillsammans, "som då bara handlade om andra världskriget", och de ägnar fortfarande sig åt modellbyggande "på skoj".
Jan Lööf tycker att det är en väsentlig skillnad på riktiga modeller och dagens dataanimationer.
- Modeller kommer alltid ha en funktion. De digitala fantasterier man ser i dag blir man oftast bara trött på, säger han.
Samtidigt medger han att datorn numera är hans främsta arbetsredskap. Fördelarna är många. Föremål är lätta att flytta från en bild till en annan och ljusförhållandena går att justera i det oändliga.
- Den första figuren jag gjorde med den nya tekniken var Matilda, men hon är tecknad i blyerts och sedan inskannad på datorn. Annars blir det bara kallt och dött, säger han.
Matilda i "Matildas katter" är också Jan Lööfs egen favoritfigur.
- Jag var nöjd med Matilda, även om jag senare har fått kritik, främst från damerna, för hur hon ser ut och för att hon har pojkkläder, säger han.
Dålig på att teckna människor
Han gissar att hans "oförmåga att rita kvinnor" kan vara förklaringen till den kritik han fått ta emot på senare år, där många tycker att det är på tok för lite kvinnor i Jan Lööfs bildvärld.
- Jag har själv aldrig tänkt i de banorna. Nästan alla mina idoler från branschen är ju kvinnor, som Selma Lagerlöf, Elsa Beskow, Astrid Lindgren och Tove Jansson, säger han.
Dessutom hävdar Jan Lööf att han rentav är ganska dålig på att teckna människor.
- Jag är bättre på prylar. Jag vill ha solida grejer och då är det svårt att få med rörelse. Det finns en viss stelhet i mina bilder om man jämför med många av mina kollegor. Inte för att det behöver vara någon nackdel. Men det är viktigt att veta vad man inte är bra på, då kan man undvika det.