Fiolspelande Kjell-Erik Eriksson var elva, kanske tolv år gammal när han skrev ”riksspeleman” under rubriken ”Vill jag bli när jag blir stor” i sin ”mina vänner”-bok. Han lyssnade mycket på hårdrock, men den fiolspelande ynglingen från Offerdal blev tidigt nördig på folkmusik, sedan han gått igång på melodierna och svänget. Han satt i arkiv och lyssnade och sökte upp äldre spelmän.
– På väggarna i mitt pojkrum hängde Iron Maiden och AC/DC, men också gamla spelmannen Olle Falk. De fungerade samtidigt, de där två världarna.
Dessa världar skulle mötas på Birka folkhögskola där fröet till det som skulle bli Hoven Droven såddes i slutet på 80-talet då influenser från rock, jazz och folk smälte ihop. Ett lyckat möte, menar Kjell-Erik Eriksson.
– Man kan stå på en scen och spela fiol, men ändå känna att man får upp foten på monitorn och tycker att det är lite rock ’n’ roll. Det är skitkul.
Folkmusikens Stones
Fyra femtedelar har musiken som jobb (en är biodlare) och öppenheten gentemot olika stilar genomsyrar bandet. Alla har extremt breda skivsamlingar, berättar Kjell-Erik Eriksson.
Analysen av bandets utveckling är att arrangemangen har blivit enklare och mer avskalade med tiden och trots gästsamarbeten har bandet hållit fast vid att inte ta in någon permanent sångare. ”Mer instrumentalmusik åt världen”, som Kjell-Erik Eriksson uttrycker det.
I år är det 20 år sedan debutalbumet ”Hia Hia” släpptes.
– Vi hade väl ingen aning om att vi skulle hålla på så här länge. Vi får bli folkmusikens Rolling Stones.
Är det möjligt att ni håller på så länge?
– Absolut! Vi trivs musikaliskt och även privat. Det går fort för oss att göra musik. Härom veckan hade vi soundcheck och repade en låt som vi har spelat i 20 år och det var så roligt. Det är någonting som händer när vi går upp på scenen. Det är magi!
Gör vad som helst
Bandet började tidigt turnera utomlands och har gjort det i stor utsträckning. En häftig upplevelse var att spela förband åt Ani DiFranco inför 10 000 personer i Kanada. En häftig upplevelse. Spelningen därpå var på en sylta inför 30 personer, men att ta sig an vitt skilda åhörarskaror är en del av grejen med Hoven Droven, menar han.
– Vi gillar att komma ut och träffa folk. Vi är ett ganska socialt band. Resandet kan jag vara utan, men att vara ”där” är skitkul.
– Det är live vi är som bäst. Vi gör ju nästan allt för att få ett leende från en publik. Vi nästan kräks för att få det och när vi gör det blir vi glada och spelar lite bättre.
Hur långt kan ni gå?
– Det vill jag inte ens tänka på.