PPP Tre års ångest. Ett färdigt men skrotat album. Sen kom den - Fleet Foxes tvåa.
Det är ingen överdrift att påstå att det är vårens mest emotsedda skiva bland folk som förstår musik. Här är uttalet av ordet förstår viktigt. Det ska vara mjuk röst. Det är bra om håret hunnit växa lite sedan den där "Mad men"-trenden också så att man kan stryka undan luggen och pressa fram ett leende, man har ju inget emot dem som inte förstår.
Det är så mycket man förstår, om man förstår Fleet Foxes. Man förstår hur unik Robin Pecknolds röst är. Man förstår hur inget annat band kan skapa samma harmonier och stämningar. Man förstår vikten av att återvända till källan, till stillheten och naturen. Det har man läst om på sin iPad.
Alltså, missförstå mig rätt nu: "Helplessness blues" är fin. Robin Pecknold har en särpräglad och väldigt uttrycksfull röst. Bandet låter helt och hållet eget. Men tvehågsenheten, det skrotade albumet. Det hörs.
Fleet Foxes har gjort en spröd skiva, sensibel, stundtals skimrande vacker, men även ganska skitnödig.
"Varför rör sig jorden runt solen", frågar Pecknold. Ja du Robin, det skulle jag kunna förklara för dig, men jag vill inte förstöra stämningen.