Därmed är hyllningen och festspelen i Piteå igång.
Janne Schaffer lotsar publiken musikaliskt genom Ted Gärdestads karriär som började lovande i Björn och Bennys producenthänder, men som tog slut alldeles för tidigt.
Med ett röstläge som i ljusa partier påminner starkt om Ted Gärdestads, blir Johan Boding publikens favorit. Han får igång ordentliga handklapp på "Jag ska fånga en ängel" och gör en öm version av den spröda "Lyckliga dagar". Tillsammans med Schaffer gör Boding många publikfriarnummer. Jubel och starka applåder visar att den här sångaren har kontroll över sin röst.
Tveksam däremot är jag över Jan Johansen. Visst, han är engagerad på scen men medverkar i fel partier. När Matilda Lindell från Riltons vänner så vackert tar sig an efterlängtade "För kärlekens skull" kommer Jan Johansen in och rör till det. Den kvinnliga vokalistens svala sång får se sig besegrad av Johansens skrovlighet. Klart bättre är han när han får ta i mer. "Buffalo Bill" gör han snyggt, och det svänger tajt från bandet.
Kvällens överraskning är Riltons vänner. A cappella-gruppen levererar sina få nummer med humor och tonsäkerhet. De ger bland annat en underbar version av "Chapeau-claque". Janne Schaffer då? Hans historier från det fleråriga samarbetet med Gärdestad är fyllda med roliga händelser. Men öppenhjärtigheten verkar till stor del gå publiken förbi. Den här formen av berättande passar bättre i en konsertsal, där publiken kan lyssna koncentrerat.
Det är med sin blanka röda elgitarr Janne Schaffer gör sig bäst. När han spelar solo, som på "Jag vill ha en egen måne", får publiken bevis på varför han kallas en av Sveriges bästa på sitt instrument. Ja, publiken verkar gilla det så mycket att spontan allsång uppstår. Kul! Tonerna från Schaffers elgitarr skälver av saknad till en god vän och medmusiker.
På många sätt känns det som om sommaren sjungits in under konserten (på "Sol, vind och vatten" var publiken för övrigt en utmärkt kör), men konserten saknar flöde. Framförallt upplever jag ett glapp mellan sångerna och Janne Schaffers berättelser, som när man tänker på det, är en del av den svenska populärmusikhistorien. Festspelens folkligaste konsert avslutas med att trycket höjs. Gärdestads vinnarlåt från Melodifestivalen 1979, "Satellit", får igång publiken ordentligt.
Plötsligt får konserten all den fart och spänst jag saknat. Själv tycker jag nämligen att det är tråkigt att konserter blir som allra bäst precis när de tar slut.