Vilket håll i gång det blev med Luleå Internationella Kör och Ale Möller Band i Acusticum. Först i foajén med kören på 20 personer och dess ledare Monica Åslund, som bjudit in alla som ville komma inför uppgiften att vara förband åt huvudakten. 30 personer kom, både vana körsångare och personer som aldrig sjungit i kör förut. Flera av dem tackade Monica Åslund för en härlig upplevelse efteråt. De 50-talet sångarna sjöng sedan i en smockfull foajé innan publiken gick in till själva konsertsalen och det var som om hela huset fylldes av ren och skär glädje.
Glada var också musikerna i Ale Möller Band, inte minst kapellmästaren själv. Han brukar alltid vara på gott spelhumör, men den här kvällen verkade han vara extra glad. Han tackade festivalarrangörerna inte mindre än två gånger för att levande musik för levande publik finns.
Han tackade också publiken, både den från Piteå och Luleå, och allra mest den del som åkt bil de många milen från Kiruna för den här konserten. ”Det är stort för oss!” sa mannen som turnerat i hela världen och spelat i många stora sammanhang, bland annat var han med världsmusikbandet till Japan i samband med att senaste skivan ”Argai” släpptes där.
Han tillägnade till och med Kirunaborna en gästabudsvisa för resande och fick hela publiken med sig i ”Argai, argai” som betyder välkommen på det västafrikanska språket fula. Vilket ös!
Ale Möller Band förvaltade den festliga stämning som skapats i foajén med ett musikanteri av sammansvetsat samspel som inte lämnade utrymme åt en enda död sekund.
Inledningsvis med ett drag som fick publiken att klappa takten och hoppa i bänkarna. Det var en traditionell grekisk sång ”om att komma hem från en lång resa och upptäcka att någon annan man planterat vindruvor i ens egen trädgård” som övergick till ”Jordnötsplockarsång”. Den har Ale Möller och Mamadou Sene komponerat ”för att det finns så få sådana sånger i Sverige”.
Dans, solosång, stämsång och svängiga instrumentala partier avlöste varandra. Efter en ordlös låt med svindlande improvisationer förklarade Ale Möller att dess titel lyder ”Tänk vilken tur att vi får vara i denna lokal samma kväll som ni råkar vara här”. Så där höll det på med utrymme åt alla artisterna och publiken visade ljudligt sin uppskattning. Jag tycker att scenen var rätt vald bland dem som står till buds, men det hade inte varit helt fel om det gått att dansa.
De båda sångarna turades om med att sjunga solo och köra. Bland annat sjöng Mamadou Sene en polska på svenska som en tribut till goda grannar: ”I Sverige finns mycket försäkringar, i Afrika är vår bästa försäkring grannarna”. Maria Stellas bjöd på raqs sharki, så kallad magdans. Esbjörn Hazelius spelade irländska reels – keltiska danser – på fiol samt en vemodig svensk visa om olycklig kärlek på mandolin med Ale Möller på flöjt.
Omåttligt populäre Mats Öberg rev loss solon både instrumentalt och med rösten, Rafael Sida Huizar fick publiken att ställa sig upp och hoppa, sjunga och klappa i takt och ingen ville lämna lokalen när det var slut. Inte bandet heller – det blev tå extranummer.
Mamadou Sene tackade för vad han fått vara med om och så blev det en glad låt som han lärt bandet, och som man i Afrika spelar och sjunger när det är fest för någon gosse som blivit omskuren. Efter en barnramsa var det slut och jag tänkte att det här var det bästa jag varit med om med Ale Möllers världsband och det vill inte säga lite. Men så tänker jag varje gång.