Seriöst skoj med Operaimprovisatörerna

Publik Hundratalet
Längd 1 timma 10 minuter
Att improvisera klassisk musik låter som en paradox. Möjligtvis kan man få tillåtelse att göra en krusad kadens i de stora mästarnas annars så ytterst välplanerade kompositioner. Alternativt kan man ägna sig åt hardcorevarianten - total oreda. Det är därmed svårt att i förväg ha en klar bild av vad improviserad opera egentligen innebär, där mer än en person står på scen. Efter en dryg timmas konsert är jag betydligt bättre informerad, och inte minst genomskrattad. Det är svårt att inte falla för frestelsen att börja uttala kvällens planer i recitativform.

Operaimprovisatörerna har arbetat tillsammans sedan 2007 och det är första gången de spelar utanför Kungliga Hufvudstaden. Kvällens ensemble består av tre sångare och en pianist - inga noter eller texter finns förberedda. Librettist är publiken själv, och musikerna ber om namn på en person och en plats, kanske ett föremål eller företeelse och sedan är de igång. Levande charader på hög nivå!

Man kunde lätt tro att 1700-
talets opera buffa skulle vara den enda representerade stilen, men tonspråket och formerna är av skiftande slag. Wienerklassicism avlöses av högromantiska harmonier och även om det mesta handlar om att driva med klichéer, uppstår det en varmt förtätad stämning i den moderna operascenen. Ett enda ord utgör stommen för en minimalistisk improvisation, där energin är samlad och rörelserna sparsamma. En annan detalj är den enkla men effektiva kostymen, som kan varieras i oändlighet.

Ämnena skiftar med publiken, och ensemblen får än det ena, än det andra förslaget på textuppslag. Det blir kantaten om Maria som stickar en olle, den surströmmingsdoftande Badhusparksscenen och en fantastisk betraktelse av en dammtuss i ett hörn. Barytonen Fredrik af Klint river ner rungande applåder och glädjerop när han besjunger det stoff han vill bli begraven i.

Jag kan inte annat än imponeras och hänföras av dessa lysande sångares briljanta förmåga att fånga stämningar och tolka ord som impulser för en helomvändning. Inte bara krävs en säker röstkontroll, utan även ett lyhört öra för humor. Den humor som blir till genom dessa subtila men ändå glasklara nyanser är Operaimprovisatörernas främsta styrka.

Som slutkläm ges en svit i typisk Mozartstil, utifrån den något skruvade sentensen "Den som tar, han har". Närmare Figaros bröllop än denna Fiskbröllopsopera är svårt att komma. Klassiska intriger med klädbyten, hemlig kärlek och maskerade bröder som härjar fritt på Coop i Piteå.
Som extranummer ges en Hyllningskör, där den lokala förankringen är särskilt stark. Piteå är att komma hem, sjunger trion och tackar för sig.