Videon är inte längre tillgänglig
Filmmusik
för alla barn
Georg Riedels tonsättningar till filmerna om Astrid Lindgrens karaktärer, sjungna av hans dotter till ackompanjemang av honom själv och storbandet, är kvalitet som presenteras i snyggt jazziga arrangemang.
Det svänger skönt, men bandet tenderar att dränka sången. Jag räknar till bara tre låtar när detta inte händer alls och det är i de mer visbetonade.
Onödigt är det också med den höga ljudnivån. I den här öronvänliga konsertlokalen, där en knappnål kan höras falla var än man sitter, är det omotiverat att brassa på så volymniöst vid en föreställning för barn att till och med vuxna reagerar negativt.
Med det sagt har jag i övrigt bara lovord att ösa över sättet att presentera musik och instrument. Det här är lika mycket en välsydd pedagogisk introduktion i vad ett storband är, vad instrumenten heter och vad man kan göra med dem, som en kavalkad av filmmusik alla känner igen.
När Inger Nilsson presenterat bandet kommer Jens Lindvall in på scenen och får genast barnen med sig i olika upptåg. Publiken får känna sig delaktig från början till slut, exempelvis genom att spela luftinstrument och så småningom ropa in Sarah Riedel.
Hon tolkar låtarna personligt men ändå stilrent genom att tona ner det klämkäcka som ofta hörs i filmversionerna. Med tät, klangrik och klar stämma lyfter hon fram nyanserna i musiken och texten utan överdrifter åt något håll.
De musikaliska höjdpunkterna i programmet är alla hämtade ur Emil-filmerna: ”Sommaren är min”, ”Du kära lille snickerbo” och ”När mamma var liten” sticker ut.
Publiken inbjuds även till allsång, sångtävling mellan vuxna och barn, och flera barn i publiken blir intervjuade. Ett av dem får komma upp på scenen och prova dirigentens magiska pinne som sätter igång orkestern.
Jens Lindvall tillåter inga döda stunder. Hans humor och kroppsspråk går hem och scennärvaron och spelglädjen som alla musiker uppvisar gör mycket för helheten.