Peter Nordahl har, under ett långt sökande, letat fram originalspår med Ted Gärdestads sång. Till denna nakna, instrumentalt befriade sång har han sedan komponerat egen musik och spelat in. Den grammisnominerade skivan, som är resultatet, är komponerad som symfoni. När Peter Nordahl under söndagskvällen gästar festspelen är det med en mer nedskalad version med klaviatur, harpa, cello, slagverk samt digitala inslag. I denna uppsättning framförs musik där Ted Gärdestad medverkar med sången, uppspelad i högtalare.
Trots att jag villigt erkänner Ted Gärdestads genialitet som låtskrivare har jag själv aldrig varit något jättefan av hans musik. Jag låter mig villigt hänföras av lyriken, av det drabbande i Teds sång. Hos Ted Gärdestad möts många element i en ofta ambivalent men aldrig motstridig syntes. Vemodet, det mörka i brodern Kenneth Gärdestads texter som så ofta blandas med ett outsläckligt hopp, framförs i Teds egen musik i en ofta naiv skrud, som speglar det barnsliga i dessa sårbara och eskapistiska texter. Detta barnsliga och sårbara i musiken är kanske vad som ibland drivit mig ifrån honom, om än det också är en del av hans dragningskraft, folklighet och storhet.
I Peter Nordahls verk finns detta kvar, och speglas ofta av ett glimmande pianospel, en barnslig (i bemärkelsen barnets) vaggvisa, dess fantasi och dröm om att komma bort till något renare och större. Men mer än i de originalspår vi lärt oss känna igen ger Peter Nordahl större rum åt det vemodiga, det svåra. Mer än att bryta upp Ted Gärdestads genialitet som ambivalensens trubadur framkommer här en annan del av Ted. Det symfoniskt mustiga och tjocka blandas här med en minimalistisk ådra som många gånger för tankarna till Philip Glass. Eller kanske Olafur Arnolds, för att ta ett mer sentida exempel.
Förutom de självklara hitsen som "Sol vind och vatten", "Jag vill ha en egen måne" och "Himlen är oskyldigt blå" (varav framförallt den senare är olidligt vackert framförd), ömmar jag lite extra för "I den stora sorgens famn". Denna låttext, vars strof "I den stora sorgens famn/finns små ögonblick av skratt" kanske mer än någon annan sammanfattar Ted Gärdestads konstnärsskap. Här i kväll framträder vemodet, ömt och starkt, och där Teds sång och melodier framträder så naket. Storartat, och kanske kvällens bästa låt. Extra roligt är ju också att Peter Nordahl grävt fram en tidigare okänd låt av Gärdestad, "Alice", som alltså är unik och aldrig tidigare inspelad. Om än detta definitivt inte är någon av Ted Gärdestads bättre låtar, är Nordahls arrangemang välgjort, kompositionen intensiv och dessutom ett unikt inslag i projektet.
Det finns mycket att lyfta fram, likaså finns det många att berömma i kväll. Ett extra tack vill jag skicka till Petja Svensson på cello, som med strålande energi, glädje och allvar låter cellon tala med Ted. Rörande är ordet. Och trots att jag vet att jag lär hamna på någon dödslista någonstans för det jag nu skriver, måste jag villigt erkänna: jag föredrar faktiskt Ted Gärdestad i denna tappning, framför originalet.