Merit Hemingsson firar 50 år som orgeldriven artist. Och nog är det en såväl rutinerad som mångfacetterad musiker som framträder i Blackbox under söndagskvällen. Hennes uppfriskande blandning av folkmusik, jazz och pop kokas ihop till ett säreget uttryck med väl hopsvetsade fogar. Det är bara konstatera: Merit Hemmingson rockar.
Tillsammans med trummisen Ola Hultgren spänner kvällen musikaliskt från brudmarscher till jojk, polska och pop. Det är tungt och melodiskt, atmosfäriskt och svängigt, energiskt och ösigt. Med endast hammondorgel, trummor och sång lyckas denna duo fylla enorma rum med en tungt kvantifierad ljudmassa. Det är coolt, det är vackert, det är sorgligt och upplyftande. Överhuvudtaget är det, ursäkta uttrycket, jävligt häftigt.
Merit Hemmingson är som bekant väldigt förankrad i folkmusiken, och den cocktail hon blandar mellan olika uttryck blir väldigt effektfull när den kondenseras i hennes orgelspel. Den lätthet med vilken hon i sin musik införlivar nytt och gammalt, traditionellt och modernt är uppfriskande. Den tunga atmosfären i "Opalens dans", svänget i "Polska från Medelpad", energin i "Myggbiten", allt flyter till synes förbehållslöst ihop och skapar en märkligt lättsmält musikalisk upplevelse trots dess tunga ingredienser. "Geassebiegga", en jojk av Mari Boine, som Merit Hemmingson gjort musik till och som återfinns på senaste skivan "Merit", är rent hemskt vacker och en av kvällens mest påtagliga behållningar. Faktum är att det finns inte en enda låt som någonsin blir tråkig eller som känns överflödig.
Den familjära stämningen från scenen och Ola Hultgrens flexibla och svängiga trumspel gör vidare sitt till. Lägg också till den trevliga inramningen som arrangörerna fixat i Blackbox samt en riktigt snygg ljusshow så har vi ett koncept som andas gammal jazzklubb. Äh, jag ska sluta pladdra. Det här var superkul. Merit Hemmingson är högaktuell, cool och äger en alldeles unik musikalisk röst. Hur många kan säga det efter 50 år som artist? Merit, kom tillbaka snarast.