Mästarkonsert
En lämpligare lokal för gitarrkonsert än kyrkan i Öjebyn är nog svårt att hitta. Kyrkans generösa akustik och möjligheten för musikern att sitta ute i kyrktorget, borgar för att alla kan se och höra bra. Gitarren är ju relativt sett ett ganska ljudsvagt instrument och av publiken krävs ett tyst och uppmärksamt lyssnande. Inga prasslande godispåsar här inte.
Musik av fem tonsättare, alla födda på 1600-talet, bjöds vi på före paus. Till att börja med spelade Hoppstock tre passacaglior av lika många tonsättare: L Roncalli, L Couperin och SL Weiss. Mycket pedagogiskt använde solisten några minuter till att förklara vad som utmärker en passacaglia, nämligen en upprepad basgång.
Redan från början lade man märke till Hoppstocks säkra och klanderfria spel. Dessutom befriande fritt från gnisslet av strängar vid lägesbyte, ett problem som många gitarrister brottas med.
Med ett eget arrangemang av J.S. Bachs Svit i G-dur för solocello (här i D-dur) avslutades första halvan av eftermiddagens konsert. Bach komponerade flera av solosviterna för cello och violin för luta, så steget till gitarren är säkert inte så långt.
Andra tongångar väntade under andra halvan. I sex korta preludier ur sammanlagt tolv som Allan Willcocks komponerade 1932, fick vi smaka på vad en skicklig musiker kan åstadkomma på sin gitarr. Musiken är skriven inspirerad av både dikter och målningar.
Francisco Tarrega stod sedan på tur. Gammal som ung gitarrist, nybörjare eller konsertartist – Tarrega kommer man inte ifrån. En oerhört produktiv musiker och tonsättare som haft och har ett stort inflytande på alla som spelar gitarr.
”Suite Española” bestående av fem satser ger rika möjligheter att visa på de tekniska variationer som instrumentet erbjuder. En flamenco av Paco de Lucia avslutade konserten där publiken bifall resulterade i två korta extranummer. En synnerligen angenäm konsert och eftermiddag.