Mästarkonsert 2
Musik av två av musikhistoriens tungviktare i Hortlax kyrka, vacker och inbjudande i sommarkvällen med tacksam akustik. Välfylld, med förväntansfull publik. Där har vi förutsättningarna för måndagskvällens mästarkonsert. Det må sägas med en gång att ingen lämnade kyrkan besviken. Tvärtom, alla syntes helt betagna och uppfyllda av den musikaliska upplevelse som serverats.
Vi får väl vara tacksamma över att inte Brahms fullföljde sitt beslut att sluta komponera, utan inspirerad av klarinettisten Mulfeld beslöts sig för att fortsätta. Hantverket kunde han, och inspirationen hade han fått och resultatet blev den trio för klarinett, piano och cello som på ett mästerligt sätt inledde konserten.
Excellent spel med generöst musikanteri präglade framförandet, och man fick känslan av att lyssna till musiker som spelat tillsammans under en lång tid. Största koncentration och absolut fokus på samspelet. Bravo! Ytterligare tre verk där klarinetten ingår kom sedan från Brahms penna.
Stråksextetten med undertiteln ”Minnen från Florens” stod så på tur. Som en framvällande flod, omöjlig att stoppa, sköljde den över oss. Med kraftfullt och intensivt spel inleddes stycket som trots sin titel inte är särskilt italienskt till sin karaktär. Tjajkovskij hade just återvänt från Italien, och efter premiären 1890 var han inte helt nöjd, utan arbetade om verket vid ett flertal tillfällen.
Efter den häftiga inledningssatsen följer en romantisk och vacker sats, där stråkinstrumentens olika uttrycksmedel kommer till bruk. Möjligen kunde jag ibland tycka att dynamiken i det här framförandet kunde ha varit bättre, nu blev de båda cellisterna alltför dominerande stundtals. Jag skulle tro att repetitionstiden varit knapp och med det i åtanke var framförandet av Tjajkovskijs stråksextett ett mästerstycke. Av mästare på mästarkonsert.