Med Nils W. Gades fyra fantasistycken för klarinett och piano inleddes den första mästarkonserten under årets festspel. Med musik tillkommen under den så kallade högromantiken gavs här klarinettisten Robert Ek möjlighet att visa hur väl klarinetten passar att spela just sådan musik. Med vacker klang och utmärkt frasering framfördes de fyra styckena. Klarinettister spelar för det mesta också med rak och vibratolös ton vilket förstärker den varma ton som instrumentet förmedlar. Förtjänstfullt pianospel av Helge Kjekshus som fick goda möjligheter att visa sina kvaliteér.
Som andra inslag i konserten spelade så Kent Jonsson en sonat för kornett och piano, inte skriven för trumpet som tycks vara den gängse uppfattningen. Här möter vi trumpetaren och tonsättaren Thorvald Hansen. I tre satser; snabb, långsam, snabb får vi för oss åskådliggjort kornettens möjligheter. Från smattrande fanfarliknande figurer till stilla melodiös instrumental sång. Mårten Landström hanterade pianot med sedvanlig bravur och tillsammans blev sonaten en angenäm bekantskap med utomordentligt musicerande.
Något danskt gemyt (om det nu finns något sådant) fick vi inte höra när cellisten Hampus Linderholm gav sig på Sören Nils Eichbergs "Variationer över ett tema av Paganini." Stycket, komponerat 2005, låter cellisten ge sig i kast med de flesta av de tekniska svårigheter man kan tänka sig. Kvartstonerna skavde ordentligt men uppfriskande efter det romantiska flöde vi fått oss till livs tidigare under konserten. Välbehövligt omväxlande med ett stråkinstrument mitt bland alla blåsare. Möjligen kändes stycket en aning långt med tanke på det musikaliska materialet. Starkt jobbat, Hampus.
Konsertens tyngdpunkt låg sist i programmet. Carl Nielsens mest spelade verk, nämligen hans blåskvintett. Originell och charmfull musik från en tonsättare som nått höjdpunkten i sin gärning.
Fyra satser med omväxlande lugna partier och lustiga infall.
Sista satsens tema, en i sammanhanget överraskande vacker koral, bildar grunden för variationer där varje instrument får visa sina möjligheter. Alla superlativer man kan hitta kan ösas över ensemblen. Sällan hör man en ensemble med blåsare intonera så väl tillsammans och dessutom med precision i samspelet. Vi lyfter på hatten för de medverkande i onsdagskvällens danska mästarkonsert.