En lovsång till en världsstjärna

Hur recenserar man en världsstjärna? Hur formulerar man en lovsång till en sångerska som känns så ett med sin röst och sitt artisteri att man saknar ord? Frågorna känns relevanta när man hört Anna Larssons romanskonsert i Studio Acusticum. Kollegan Ann-Sofie von Otter berättade en gång att även stora sångare behöver uppmuntran och beröm för sina insatser. Behovet klingar inte av med åren och erfarenheten - snarare tvärtom.
Sedan det internationella genombrottet 1997 har Anna Larsson lagt världen för sina fötter både som operasångerska och konsertartist, till ackompanjemang av de bästa orkestrarna och under de mest välrenommerade dirigenterna. I Piteå väljer hon det lilla formatet, romanser till ackompanjemang av piano, och det är gott nog.
Nordisk inledning med valda sånger av Grieg, Sibelius och Rangström. Annas varma röst böljar genom rummet, närvaron dallrar i luften. På hennes framförande märks inget av störande ljud i lokalen som hade kunnat
irritera en mindre rutinerad sångare. Hon levererar Solveigs sang, En svane och Et håb utan att tappa fokus trots störningsmoment.

Från Griegs sommarljus till Sibelius betydligt allvarligare tongångar. Det är idel svek och smärta, hopp och förtvivlan. De ödesdigra inledningsackorden och Annas tolkning av Flickan kom från sin älsklings möte är upptakten till en dramatisk avslutning på första avdelningen. Annas röst spänner från sotto voce till grandiosa fortissimi, och detta utgör i mitt tycke höjdpunkten för konserten.

Pianisten Matti Hirvonen drar det tyngre lasset med både
ackompanjemangsuppgifter och soloinsatser. Mendelssohns musik är älskvärd, och de tre Lieder Ohne Worte i Ess-dur, A-dur och fiss-moll utgör inga undantag. Men jag saknar närvaro och artikulationen känns suddig. Bättre fungerar Ravels Jeux d’eau, som inte bara tonalt utan även dynamiskt bjuder på en fräsch omväxling innan Anna Larsson avslutar med Rückert Lieder av Gustav Mahler. Anna har genom åren ägnat särskild energi åt Mahlers musik, och här är hon i sitt esse.

Valet att hålla en kontinental föreställning utan mellansnack kan inte kritiseras, om än noteras som distansskapande. Personligen hade jag önskat någon liten muntlig presentation för att lätta något på stämningen. Att musiken med några få undantag härrör sig från ungefär samma tid gör det hela vackert om än en smula sömnigt.
Men den som väntar på något gott får sitt lystmäte i extranumret. Anna Larsson lutar sig bekvämt tillbaka mot pianot och skakar nonchalant håret åt sidan innan hon öppnar upp spjällen för Seguidilla ur Carmen. Olé!