Piteå stads kyrka. Torsdag kväll. En ensam flöjt svingar sina tonslingor under kyrktaket. Det är flöjtisten Tobias Carron som spelar. Vi som sitter i kyrkan ser inte musikern. Han har placerat sig på läktaren och låter därifrån Sven-Erik Bäcks solosonat klinga. Ömsom i sjungande melodier, ömsom med djärva kast mellan oktaverna.
Att gå på konsert betyder i vanliga fall att både syn och hörsel är aktiva. I det här fallet ligger koncentrationen helt på att lyssna. Med vacker ton, utan att forcera och med övertygande lätthet ger Carron sonaten liv.
Marianne Hellgren-Staykov får vi däremot uppleva även synligt. En sångerska har alla möjligheter att etablera kontakt med sin publik, särskilt om man sjunger utantill. I fem sånger av Ture Rangström får vi nöjet att känna den kontakten och tanken slår kanske många i publiken: Sjunger hon just för mig? Det känns så.
Piteå har ju producerat många duktiga sångare genom åren, och Marianne är en av dessa. Kan det månne vara något med "nere vid Piteälva" som är orsaken.
Skönt välljud mötte oss i Wilhelm Stenhammars pianotrio där herrar Nilsson, Svarfvar och Linderholm stod för musicerandet. Svensk senromantiker med främst repertoar för piano på sin verklista. Här kunde man luta sig tillbaka i sin bänk och låta musiken komma till en. Säkert och övertygande spel på alla händer.
Efter en kort paus bänkade vi oss igen för att stifta bekantskap med Anders Engström och hans fagott. Erland von Koch har komponerat monologer för flera instrument då bland annat för fagott. Efter en något introvert inledning kommer korta avsnitt med skojfriska, ibland retsamma inslag. Ett omväxlande och ganska kort stycke musik som Engström tolkar högst förtjänstfullt.
I aftonens huvudnummer, man får väl kalla det så, Franz Berwalds pianokvintett i c-moll ger ensemblen det så kallade järnet redan från första ton. Full satsning så taglet nästan ryker och publiken känner bokstavligen den energi som strömmar från musikanterna.
Berwald, en annorlunda figur i det svenska musiklivet, var inte förrän under sina sista år känd och erkänd här hemma. Mest spelas han symfonier på konsertscener världen över.
Han hade också gjort sig en karriär som framstående ortoped och hans uppfinningar på det området användes under lång tid efter hans död. Som tonsättare tämligen självlärd men en alldeles egen stil.
Musiken liknar ingen annans även om de romantiska stildragen är dominerande. Pianot är vanligtvis det instrument som har mest att säga i konstellationer som den här men Berwald låter alla stämmor få sin del av kakan.
En helnöjd publik visade detta med långa och kraftfulla applåder. Ett värdigt slut på en helsvensk mästarkonsert.