Det är bredd på det som presenteras, med soul, latin och Burt Bacharach som några huvudsakliga ingredienser. Än en gång har Nilsson svänget på sin sida vad hon än ger sig på och flera gånger tänker jag att hon mycket väl kan ha sina bästa skivor framför sig.
.
I stället för att satsa på en renodlad popkarriär i spåren av ”Himlen runt hörnet” från 1992 har Lisa Nilsson valt en bredare palett för sin karriär. Som sångerska väver hon in element av pop, visa, jazz, soul och latinamerikanskt på ett närmast irriterande ledigt sätt, alltihop samlat i en av de bästa röster som fostrats i det här landet.
Jag har nog upplevt sex, kanske sju Lisa Nilsson-konserter vid det här laget. Festspelskonserten – hennes första Piteåkonsert på många år – visar på ett härligt spektra från mäktig känslostorm till mer intima stunder med texten i fokus.
Förmågan att bära fram texterna och leva sig in går hand i hand med ett lagom vasst mellansnack. Kort sagt känns hon väldigt avspänd på scenen.
.
Storbandets konstnärlige ledare Joakim Milder behärskar en bredd av arrangemang. När Nilsson tolkar sin husgud, den alltfår tidigt bortgångne Donny Hathaway (1945-1979) i de inledande ”Someday we’ll all be free” och ”Flying easy” är det med sväng, entusiasm och fullt ställ från både sångerska och band. Sedan har Milder lyckats klä flera bossanovor i lagom respektfulla skrudar. För mig, som gillar den mer berättande Lisa Nilsson bättre är det de senare som är den största behållningen, för i ärlighetens namn får hon kriga lite för mycket om utrymmet med blåset i de mer volymstarka stunderna.
.
Det här är en värdig ”final” (onsdagen hade ytterligare ett par programpunkter) på en festspelsvecka som verkligen känts både gedigen och bred.
Det är svårt att gå hem besviken från den här konserten där låtvalen lyser av konstnärlig integritet, men den som hoppats på en ”Varje gång jag ser dig” eller en ”Sången om oss” är förmodligen lite snopen. Ett litet plåster på såret ges i ”Allsångsscenen är din” i SVT den 1 augusti, en specialkonsert med Lisa Nilsson.
.
Själv skulle jag gärna höra mer av Vis-Lisa. Jag önskar mig ett snart återbesök på Festspelen med en slimmad sättning. Kanske hon kan låna ypperliga brödraduon Efraim Törnfeldt (gitarr) och Petter Olofsson (bas) från Norrbotten Big Band?
Och får jag önska en avskalad platta med låtar av Scocco och Lemarc när jag ändå är igång? Jo, det får jag.