Med ett femtontal låtar förnöjde vokalgruppen Kraja oss festspelsdeltagare som hittat till Piteå stadskyrka på avslutningsdagens eftermiddag.
Fyra skönsjungande tjejer som gjorde sitt andra besök vid dessa festspel.
De presenterade en del traditionella och välkända folklåtar som till exempel "Limu, Limu Lima," och "Lasse sitter och gråter."
Den över landet spridda och välkända "Den signade dag" hade man lånat från två bröder från Öjebyn.
Den norrbottniska varianten visade sig vara betydligt enklare och "rakare" än den från Dalarna, som är den kanske mest kända. Arrangemanget var gruppens eget och det gällde överhuvudtaget alla sånger som framfördes.
Det som utmärker gruppens sång är många bra ting. Sällan kan man vid vokalmusik uppfatta texten så bra som vad Umeå-tjejerna presterade. Balans och intonation var i stort sett fläckfritt.
De lite raskare ordlösa sångerna framfördes dessutom med härlig rytmisk stuns. Två fyllevisor där den andra handlade om dagen efter, fick knappast varken publik eller kyrkolokal att skruva på sig.
En viss mättnadskänsla infann sig för undertecknad ett stycke in i konserten.
Jag började tycka att låtarna lät allför lika. Kanske var orsaken att hitta i det faktum att alla arrangemangen var gruppens egna.
Det vore uppfriskande att blanda repertoaren en smula, liksom att variera ornamentiken i melodistämmorna. Men kanske är man rädd om och vill värna om ett speciellt Kraja-ljud, det är möjligt.
För en publik finns trots allt en igenkännandets glädje i sånger som exempelvis "I denna ljuva sommartid". En sommartid som förhoppningsvis väntar om hörnet.