Den impressionistiska musiken präglas av inåtvändhet och för det mesta lågmält uttryck utan större känslosvall.
Däremot innehåller den ett stort antal toner som kommer till åhöraren via täta och mustiga klanger och i form av tonkas-kader som sköljer över oss likt ett strömmande och oroligt vattenfall.
Så kändes det musikaliska innehållet i den konsert som den österrikiske pianisten Andreas Donat gav i Piteå stadskyrka på söndag eftermiddag.
Det ska sägas med en gång - tonerna var som sagt många till antalet men Andreas Donat ägde full kontroll över varenda liten sextondel.
Med början i Debussys "Images"(Bilder) spelade han med stor känslighet och exakt anslag de tre satserna. Den första lågmäld och utan de stora uttrycken. Det tredje stycket däremot tillät större gester och större volym.
Första delen av konserten ägnades med ett undantag åt Debussys musik, som fortsatte med "Delfernas dans" från 1910 och "Lycksalighetens ö" från1904.
Undantaget var en Polonäs-fantasi av Frederic Chopin som med sin energi och sitt tonspråk fick en och annan åhörare att kvickna till och räta på ryggen i sin bänk.
Efter paus blev det Maurice Ravels tur att stå i fokus, med sina "Spegelbilder" från 1904-05 som består av fem satser som var och en beskriver ett speciellt skeende.
Den andra satsen beskriver en ensam fågel som sjunger en sorgsen melodi, den tredje handlar om en liten båt som kastas omkring på havets vågor.
Man kan kalla det för uttalad programmusik, en beskrivande form av komponerande som var vanlig under andra halvan av 1800-talet och början av 1900-talet.
Infallsrik musik som med rytmiska förskjutningar, snabba tonupprepningar utmanade vår pianist som klarade svårigheterna med glans.
Efter välförtjänta applåder fick vi oss till livs ett extranummer, också det av Debussy. "Guldfisken" hette stycket som överraskande presenterades av Donat själv, på något som liknade svensk-norska.
En fisk som med stor energi simmade omkring och skvätte vatten ur sitt akvarium.