En fullständigt magisk kväll. Jag finner inga lämpligare ord att beskriva den konsert innehållande ord och ton som bjöds oss i Öjeby kyrka på lördagskvällen.
Den vackra , gamla kyrkan som med sin goda akustik, sitt rofyllda kyrkorum, förstärkte upplevelsen av Tomas Tranströmers poesi och den pianomusik som med känslighet valts för att fördjupa upplevelsen.
Stina Ekblad berättade och ledsagade oss genom Tranströmers diktning. Poesi som alltid äger en stark musikalitet, inte bara genom att många dikter har titlar hämtade från musiken; "Allegro", "Preludium", för att nämna ett par.
Jag fann efter en stund att jag kunde förstå Tranströmers bildspråk, något som jag inte upplevt tidigare.
Modernistiskt och en smula obegripligt har jag tidigare ansett om vår svenske Nobelpristagare. Jag fick anledning att försöka förstå varför det framstod så enkelt den här kvällen och kom fram till flera anledningar.
Dels bidrog kyrkorummet med sin stillhet och atmosfär, dels Stina Ekblads suveräna sätt att förmedla poesin.
Jag kände tydligt orden, och musiken hjälpte mitt sinne att hitta den rätta våglängden för att ta emot och förstå Tranströmers vackra bildspråk. Allt blev plötsligt enkelt och självklart.
Matti Hirvonen bjöd på pianistiskt välljud, som en ballad av Chopin, tre norska danser av Edvard Grieg, en sats ur Joseph Haydns F-dursonat och en pianofantasi av Stenhammar.
Tranströmer som själv var en duktig pianist drabbades av stroke i början av 1990- talet och kunde efter det enbart använda vänster hand.
Flera tonsättare har skrivit och tillägnat honom pianostycken för vänster hand, bland andra Verner Wolf Glaser vars "Preludium" Hirvonen spelade för oss med vänsterhanden.
Den sinnenas upplevelse som kvällen innebar avslutades så med dikten "Schubertiana," och följdriktigt spelades ett "Impromtu" av Franz Schubert allra sist.
En annorlunda och minnesrik kväll.