Med ett energifullt och stundom gnistrande musicerande inledde Norrbottens Kammarorkester årets Festspelen i Piteå. Tonsättare är den amerikanske Bruce Broughton som komponerat "Mixed Elements". Ett stycke musik som tydligt beskriver den dramatik som de fyra elementen ständigt låter oss människor ta del av. Kvällens dirigent Anna-Maria Hellsing från vårt grannland Finland visade från början stor auktoritet och tydlighet i sitt sätt att leda orkestern. Att repetitionsarbetet skötts på bästa sätt kunde avläsas i samspel och precision i de stundtals knepiga orkesterstämmorna.
Innan musiken klingade hade vi hälsats välkomna av ett annat proffs på sitt instrument. Stina Ekblad, finskfödd skådespelare vid Dramaten i Stockholm, gjorde med diktläsning och varma ord om kvällens artister och tonsättare, oss i publiken delaktiga i det som väntade under kvällen. Noggrant, och med en suverän diktion demonstrerade hon en fullständig behärskning av sin röst och sitt tal.
Invigningstalade gjorde också kulturminister, Lena Adelsohn-Liljeroth. Vi fick bland annat veta att vi svenskar är bäst i hela Europa att besöka kulturella arrangemang.
Näste man var Peter Mattei som med orkestern framförde "Florez och Blanzeflor." Ett tidigt verk av Wilhelm Stenhammar, följsamt och känsligt ackompanjerat av orkestern. Mattei som vanligt ledig och säker i sin scennärvaro, gjorde Stenhammar med en lätthet och en enkelhet som bara en världsartist kan. Chosefritt framträdande utan onödiga gester och "tolkningar" via kroppsspråket.
Trumpetkonserten av Joseph Haydn måste sägas vara ett lyckokast. Säg den trumpetare som inte har övat och spelat den. Spelat den särskilt flitigt har säkert kvällens trumpetsolist Ole Edvard Antonsen gjort, och som han spelade. Dessutom fick vi höra de specialskrivna kadenser som den polske tonsättaren Penderecki skrivit speciellt för kvällens solist. Ett fläckfritt framförande av Ole Edvard där hans suveräna intonation på instrumentet imponerade storligen. Orkestern skötte sig bra i Haydns musik som bär en bekymmersfri prägel.
Efter pausen fick vi höra "Fiesta" av Jimmy Lopez. Jag fick en bild av tonsättaren i huvudet när jag hörde musiken. Jag ser Lopez vid en stor gryta där han kastar i musikaliska ingredienser, rör ihop det hela och resultatet blir ett stycke musik som med rytmiska klurigheter och stundtals buller och bång resulterade i denna "Fiesta". Till bullret bidrog starkt de tre slagverkare som var ett viktigt inslag i musiken.
Pianisten Bengt-Åke Lundin tillsammans med Peter Mattei intog så scenen. De framförde tre sånger av Stenhammar med texter av Ekelund, Bergman, och Fröding. Var de två förstnämnda av den mera stillsamma arten, så var den tredje sången med text av Fröding mer av den skojsamma modellen. I en av sångerna tappade Peter texten ett kort ögonblick men jag är säker på att det bekymrade honom själv minst av alla i salen. Avspänd var ordet.
Konserten avslutades så med Johannes Brahms dubbelkonsert för violin och cello. Ett brett anlagt tresatsigt verk i den tidens anda. Jag har tyckt ibland när jag lyssnat på den här konserten att Brahms ibland komponerat en tämligen "tjock" okesterklang som haft en tendens att dränka solisterna. Dock inte i kvällens version, delvis beroende på orkestern ringa storlek men också på medvetenheten hos dirigenten. Solisterna Ulf Wallin violin, och Orfeo Mandozzi cello, svarade för en utmärkt tolkning och ett glöd som bar musiken framåt. Att konserten ansågs tråkig på Brahms tid är svårt att förstå i dag. Fint samspel i de unisona passagerna och man kunde tydligt se att de båda solisterna befann sig på samma "våglängd" och trivdes tillsammans.