Videon är inte längre tillgänglig
Att göra en familjeföreställning av den mest spelade barockoperan i musikhistorien - Purcells opera "Dido och Aeneas" från andra halvan av 1600-talet - kan ju ses som ett lovvärt initiativ.
Tyvärr måste man konstatera att det ålderdomliga språket och svårigheten att följa med och förstå handlingen gick åtminstone de yngre barnen förbi.
Detta trots att ensemblen gjort allt för att det skulle bli så begripligt som möjligt. Man hade en berättare som tog till orda på svenska med jämna mellanrum, eftersom operan framfördes på engelska. Det utmärkta programhäftet var en välsignelse för den läskunnige.
Den svängiga musiken och körens samstämmighet uppskattades i alla åldrar liksom fin och uttrycksfull koregrafi, inte minst i de delar där otäcka häxor skrämde.
Stor inlevelse visade alla på scenen, solister såväl som kör. Allt framfördes utantill så klart och den lilla tidstrogna stråkensemblen, med cembalo och luta, accompanjerade med friskt och följsamt spel.
Men i några av soloariorna fanns en tendens att överrösta sångaren.
Ett gott initiativ som sagt. Jag kan tänka mig att de barn som såg föreställningen kommer att minnas den.
Prinsessan, prinsen och inte minst alla grimaserande, otäcka häxor sätter fantasin i rörelse.
Sedan får vi hoppas att den vackra musiken från Purcells penna gick in i det ena örat men inte ut genom det andra.