Att putta in denna basist i ett begränsat jazzfack är inte rättvisande, trots att han tydligen älskar improvisationer och rekordlånga solon inför levande publik.
En befriande genrelöshet bekräftades i spelningen - som enligt Cohen själv inte följde gängse ordning under pågående turné då låtar ur den senaste plattan "Seven Seas" gäller. Istället blandades nytt och gammalt, melodiöst och rytmiskt, nordafrikanskt och sydamerikanskt, Mellanöstern och Europa, klassiskt och funk, humor och poesi, rumba och salsa i ett instrumentalt bombardemang.
De tre musikernas samspel lämnade ingen oberörd, och solona var både många och långa. Jag finner ofta vanliga jazzsolon enformiga, men här satt jag och längtade efter nästa solo och nästa och nästa. Överraskningar fanns det nämligen gott om, särskilt från basisten och trummisen. Pianisten var bra han också, men stack inte ut som de andra.
Att välja ut något mer minnesvärt än något annat är svårt, men titelspåret från nya skivan kan nämnas. Inledningen påminde om Chick Coreas "Armando’s Rhumba" för att senare övergå i variationer över Gershon Kingsleys kända "Popcorn" då Cohen demonstrerade allt som går att uppbringa ur en bas. Han lyckades krama, klappa, smeka, knäppa och vrida så mycket ur basen att den till och med kunde låta som en arabisk luta - oud - med kvartstoner. En leklusta som pianist och trummis hakade på som om det gällde liv eller död.
Få av andras låtar spelades, men Charlie Parkers "Big Foot" fick den äran. Samt en argentinsk visa om en ung kvinnlig poet som dränker sig i havet: "Alfonsina y el mar". Den framfördes som extranummer och då sjöng Cohen på spanska, vilket han gjorde även i nästa låt som blev en stämningshöjande salsa.
För mig har Avishai Cohen Trio omdefinierat stilarten jazz och vidgat begreppet om vad så kallad världsmusik kan vara.