Värmande Schumann-frossa

Att fullt ut göra 200-årsjubilerande Schumanns epokgörande verk rättvisa kräver sina musiker. Efter gårdagskvällen i kyrkan, med hela programmet fyllt av denne romantikens förgrundsgestalt i, känns det nästan ofattbart att så många mästerliga uttolkare är i Piteå samtidigt.
Till skillnad från de övriga tre konserterna i festspelens hyllningsserie, fick publiken uteslutande frossa i olika sidor hos Schumann.
Om honom brukar det sägas att han lät känslorna ta över när han noterade, istället för att hålla sig till givna regler. Å andra sidan skapade han nog egna, för hur skulle han annars få ihop denna detaljrikedom? Så tänkte jag redan när Zakhar Bron och Irina Vinogradova allra först spelade hans "Fantasi i C-dur" (opus 131) med all upptänklig lidelse.

Stycket skrevs för violin och orkester. Med den här duon blev transfereringen ändå till en akt av ljud och klanger, med många känslolägen. Improvisatoriska markeringar - inte minst i de mer furiösa partierna - saknades inte från vare sig pianist eller violinist, om än Irina Vinogradova väl får sägas stå för stabiliteten i denna väl inarbetade konstellation. Och naturligtvis gjorde Zakhar Bron det avslutande violinsolot till sin egen personliga Schumannhyllning, som för att särskilt tacka för möjligheten till egna infall.
"Tre romanser oboe och piano" (opus 94) tolkades av Gunnar Månberg och Mårten Landström. De fick fram Schumanns motpoler av ljus och mörker genom att skapa en slags drömlik känsla av att vara i nuet och samtidigt sväva ut bortom det.
Den här duon är av naturliga orsaker inte riktigt lika samspelt som den förstnämnda, men hanterade såväl Schumanns mera fragmentariska satsbygge som det folkligt melodiösa med ett skönt förhållningssätt.
För övrigt är charmen med ett festspel just sådana tillfälliga sättningar och chansen att få höra dem igen är minimal. Särskilt om det handlar om fem musiker som bildar en ensemble.

I avslutande "Pianokvintett i Ess-dur" (opus 44) med fyra satser, bildades stråksektionen av Zakhar Bron, Christian Svarvar, Jenny Välitalo och Hampus Linderholm, medan Irina Vinogradova, satt vid flygeln.
Dessa solister som är vana att ofta briljera på egen hand och aldrig har uppträtt i den här sättningen förut, spelade Schumann tillsammans som om de aldrig gjort annat än att öva sig i lyhördhet för varandra. Ett flöde av färger, stämningar och nyanser fyllde kyrkan, för att i sista satsen vävas ihop till ett hejdundrande sväng som skulle göra vilken jubilar som helst lycklig.
Alla som var där, inklusive musikerna, hade ett stort varmt leende på läpparna efteråt och applåderna ville aldrig ta slut.
Festspelen avrundar sin Schumann-serie med kompositörens "Pianokvartett i Ess-dur" (opus 47) i en så kallad bonuskonsert på söndag.
Den sätter definitivt punkt för musikveckan i Piteå - alltså tre dagar efter den officiella avslutningskonserten som är ikväll. Vid fjärde Schumannkonserten hörs samma mästare som i Hortlax, med undantag för Zakhar Bron och Irina Vinogradova. Då heter pianisten Bengt-Åke Lundin.