Underbar hyllning till idoler

Känslan och speltiden brukar bestämma innehållet i Kalle och Bengans repertoarer. Så säger de i alla fall själva. Hur det stod till på torsdagskvällen vet jag inte, men den röda tråden var "en hyllning till våra idoler", och spellistan blev lång: här fanns Allan Edvall förstås, liksom Hasse och Tages "Studsviksvalsen", Stefan Demerts möte mellan en ångvält och en elefant. Mixen var oändlig. Schottis och polskor serverades och ibland blev konstellationen folkmusik och rock. Bengan gav själv en bra beskrivning när han sa att en låt var "lång och knotig", andra var korta och runda.
Duon Moraeus Janson brukar beskrivas som ett begrepp, tjugo års samspel sätter sina spår. Kalles butterallvarliga koncentration var fantastisk, han växlade mellan fiolen, två elekriska gitarrer och en aukustisk. Bengans dragspel svängde rejält. Spex, ironi och skämtsamheter var ledord för kvällen. Skämten blev ibland hejdlösa, som när Kalle plockade fram ett par hopvikta intersportsockor under tröjan som fungerade axelsstöd till fiolen, eftersom det inbyggda fiolstödet "förusätter att man har hals!" Ja då skrattar man så magen kniper. Ibland smått segdragna skämtsamheter, men publiken verkade köpa rubbet. Ljud och ljus ok men visst steg värmen rejält i stora salen, fast inte så konstigt när närmare femhundra satt i publiken.

En speciell stjärna till den proffsiga bakgrundsbasisten Johan Granström som brukar stå på Skansenscenen på allsångskvällarna. Liksom till Johan Löfkrantz Ramsay, som inte bara är mästare på sina trummor, han förgyllde också konserten med sitt leende.
Visst är de ett team med samspel, och den ena förutsätter den andra. Men får man välja en favorit så blir det trots allt Kalle. I konserten sista halva fick publiken göra önskelista, och självklart kunde de sina Kalle-Bengan-låtar. Duon bjöd på potpurri med en massa godingar däribland smäktande "Beatrice", och när Kalle höjde bröstet och rösten och utbrast i "Oh sole mio", ja då lyfte taket i stora salen och den multimusikaliska Orsamannen fick en speciell liten vrå i mitt hjärta. Ja vad säger man? "Underbart!", för visst är det så.