Borggårdskonsert
Orkestern inledde med en överraskande fin tolkning av en sats ur ”Drottningholmsmusiken”, som Johan Helmich Roman skrev för kung Adolf Fredrik och Lovisa Ulrikas bröllop på 1700-talet. Sedan blev det något helt annat, när bandet och Uno Svenningsson anslöt till orkestern i ett arrangmenag där trummisen och stråksektionen fick utrymme att svänga till ”I en annan del av världen”.
Orkestern vilade när Uno och bandet försökte få publiken att sjunga med i ”Therese” och det gick väl inget vidare, ett omdöme som jag också tycker gäller sångarens mellansnack som var tafatt med tanke på hans långa artistkarriär. Däremot fanns inget tafatt över hans sångröst, tvärtom var hans sång lysande.
”Andas genom mig” vars text bygger på en tidningsartikel om hur Sveriges ungdomar mår, gav åter prov på orkesterns följsamhet. Efter ännu en sats ur ”Drottningholmsmusiken” fortsatte orkestern med att spela utan bandet, med sång av Uno Svenningsson och en av de två körande kvinnorna.
Dessa presenterade han som ”Matilda och Amanda”. Även instrumentalisterna i bandet presenterades med bara förnamn. I Festspelens program och på hemsidan finns inte heller information om bandmedlemmarnas fullständiga namn.
För mig är det underligt då upplysningar om vad alla andra medverkande festspelsmusiker heter är med, bland andra medlemmarna i förbandet John Henry.
Apropå förbandet reflekterade jag över att det i programmet står att konserten på Borggården skulle börja klockan fyra, men John Henry började spela halv fyra utan att den upplysningen fanns med någonstans vad jag har kunnat se. Det lurade inte bara mig kan jag konstatera, men som tur är var jag ute i god tid så att jag inte missade något av huvudnumret.
Framför allt är det texterna som är något utöver det vanliga i Uno Svenningssons låtskrivande och jag tycker att Anders Berglunds arrangemang för orkestern lyfte dem musikaliskt och tillförde både detaljrikedom och dynamik. Tack vare det blev konserten intressant på ett oväntat sätt, om än en Uno-kännare i min närhet hade väntat sig mer av Unos hit ”Under ytan”.
I kategorin Uno-kännare platsar jag inte, men om jag ser till helhetsbilden av Anders Berglunds variationsrika arrangemang och orkesterns sätt att spela dem under hans ledning, är omdömet enbart positivt.
Jag fascinerades också av orkesterns förmåga att byta ljudbild i en handvändning – ena stunden 1700-talshits i form av Händel-barock eller Mozarts ”Eine kleine nachtmusik”, i andra Uno Svenningssons och Freda’s sommarhit ”Vindarna” från 1986, samt en rad andra Uno-låtar. De avvägda stämmorna mellan orkesterns sektioner framgick inte minst när den tillsammans med Uno Svenningsson framförde hyllningen till Olle Ljungström, ”Kaffe och cigarett”, men orkestern och bandet var också mycket samspelta ihop.
Efter en timme och en kvart var konserten slut. Så här i efterhand säger jag tyvärr om publikens önskan om ett extranummer, för det blev en konstig improvisation med Uno och bandet. Uno Svenningsson förklarade att det handlade om en halvfärdig låt, men att han skulle ”hitta på lite under tiden”.
Det gjorde han i form av ett publikfrieri till Piteå bland annat, men jag hade föredragit om konserten slutat i ett extranummer tillsammans med orkestern. Till exempel en repris på ”Vindarna” med sitt urläckra intro och medryckande stråkar, om inget annat fanns till hands.
Då hade gåshuden som Uno Svenningsson talade om när han hörde sina egna låtar spelas av orkestern varat ända fram till slutet.