Musikveckan invigd med Cornelis-fest

Flera hundra personer kom till Badhusparken vid festspelens annorlunda invigningskonsert, för att hylla både Cornelis Vreeswijk och sommaren. Båda visade sig nämligen från sina bättre sidor vid detta tillfälle, om än kanske inte fullt strålande.
Cornelis-tributen hade både höjdpunkter att jubla åt och molnbyar av ett slag som fick den att verka slarvigt förberedd, åtminstone av frontartisterna Lill Lindfors och Claes Janson. Det förvånade mig mycket, eftersom de borde vara rävarna i sammanhanget.
Nu är ju både Lill Lindfors och Claes Janson inte enbart sångare, utan underhållare med stil och erfarenhet nog att hantera nära nog vilka misstag som helst. Programmet flöt därför fram med ett väl avvägt tempo, trots att de tvingades luta sig mera på rutin än säkerhet inför materialet ett par gånger för mycket.

De båda inledde och det stod klart att Claes Janson fortfarande har en röst som bär långt. Så är inte fallet med Lill Lindfors, men hon har en artikulation och rytmik som slår det mesta. Hon har också en förmåga att agera på olika sätt beroende på vad situationen kräver och därmed variera sig, utan att någonsin spela över.
Dessutom verkade hon vara den enda med överblick över hela scenbilden. Och hennes agerande gick hem hos publiken, inte minst när hon och Claes Janson framförde "Brev från kolonien" .

Nina Ramsby både sjöng och spelade gitarr med en pondus som imponerade. I avskalade versioner av "Telegram för Lucidor" och andra vemodiga pärlor, lyckades hon med värdig stillsamhet fånga publikhavets uppmärksamhet.
Stefan och Kristina Olsson var en ny bekantskap för mig när jag tidigare på dagen hörde dem på Krokodil, då med enbart gitarrkomp. Här drog de låtarna till orkesterkomp och det fungerade också.
Stefan Olsson, som sjunger med en röst som passar Cornelis-repertoaren som handsken, samt spelar gitarr medan Kristina Olsson körar, har skrivit musik till flera Cornelis-dikter som inte varit tonsatta tidigare. Bland andra "Fredrik åkares sista dagar" om den lungsjuke fiskaresonen från Västervik som vet att han snart ska dö.
Den har förutom en mycket vacker melodi också två flöjt- slingor som gör den speciell. Jag är glad över att ha fått höra Kristina Olsson spela dem på sin tvärflöjt hela två gånger på samma dag.
Gemensamt för alla framförda låtar var smakfullt raka arrangemang. Bortsett från välvalda solotillfällen av jazz-blues-karaktär från bandet - som var lysande rakt igenom - fick Cornelis låtar tala för sig själva.
Samtliga medverkande bidrog alltså på sitt sätt till succé för invigningskonceptet som helhet, med just den här repertoaren på centrala Piteås utescen, inför en picknickande publik i gröngräset.
Varje musiker på satte sin personliga prägel på Cornelis- materialet, som är som gjort för att spelas i ett så här folkligt och festligt mys. Av alla festspelsinvigningar jag varit på i Piteå, är det på sin höjd bara någon enstaka som på flera olika plan kan mäta sig med denna i positiv bemärkelse.